Rune Eriksson (ingenjör)

Från Wikipedia

Erik Arvid Rune Eriksson, född 10 oktober 1917 i Mora församling, Kopparbergs län, död 25 januari 1977 i Älvsborgs församling i Göteborgs och Bohus län[1], var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör.

Efter examen från Kungliga Tekniska högskolan 1943 blev Eriksson teknologie licentiat 1948 och var docent i arbetslära vid Skogshögskolan 1955–1963, chef för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens rationaliseringsavdelning 1958–1963 och professor i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola från 1963.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Medens friktion mot snö och is (1949)
  • Asfalters deformation och hållfasthet vid långsam och snabb belastning (1951)
  • Hyvelblandningsförsök med vidhäftningsmedel vid Aneby 1952 (1954)
  • Dragprov på sandasfalt (1954)
  • Provvägen Hälsingborg-Viken-Höganäs efter 20 år (tillsammans med Sten Hallberg, 1955)
  • Studier av snabba redskapsrörelser (1957)
  • Friktions- och deformationsegenskaper hos is och snö (1957)
  • Produktionsplanering och produktionsreglering vid vägbyggande I (1969)
  • Orienterande studier av teknisk informationsbehandling vid vägprojektering (1969)
  • Vägbyggnad (I–II, 1974–1975)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642