Bosnienkriget

Från Wikipedia

Bosnienkriget
Del av Jugoslaviska krigen
Datum 1 april 1992 – 14 december 1995 Plats Bosnien och Hercegovina Utfall Daytonavtalet Casus belli Bosnien och Hercegovinas självständighetsförklaring. Territoriella ändringar Bosnien och Hercegovina blir självständigt och lämnar Jugoslavien.
Stridande
Bosnien och Hercegovina Volontärer från muslimska länder. NATO (1995)	Herceg-Bosna Kroatien Volontärer från Västeuropa	Republika Srpska Jugoslavien Volontärer från Östeuropa
Befälhavare
Alija Izetbegović Sefer Halilović Rasim Delić	Franjo Tuđman Mate Boban Milivoj Petković	Slobodan Milošević Radovan Karadžić Ratko Mladić
Styrka
100 stridsvagnar 250 000 infanteri	200 stridsvagnar 70 000 infanteri	750 stridsvagnar 120 000 infanteri
Förluster
31 270 döda soldater 32 723 döda civila	5 439 döda soldater 1 899 döda civila	20 649 döda soldater 3 555 döda civila

Fördelningen av den serbiska, kroatiska och bosniska befolkningen 1991:

██ Serber

██ Kroater

██ Bosniaker

Den bosnienserbiske befälhavaren Ratko Mladić.

Fronten i Bosnien i augusti 1995

Bosnienkriget, (även kallat Kriget i Bosnien,) var ett inbördeskrig mellan bosniska kroater (katoliker), bosniaker (muslimer) och bosniska serber (ortodoxa kristna) i Bosnien och Hercegovina som pågick nästan oavbrutet från 5 april, 1992 till 14 december, 1995.

[redigera] Krigets inledning

Den 5 april 1992, samma dag som Bosnien och Hercegovina utropade sin självständighet, utbröt strider i landet mellan serber som med våld motsatte sig ett självständigt Bosnien-Hercegovina och icke-serber som var villiga att försvara dess självständighet. Den Jugoslaviska folkarmén JNA lämnade officiellt Bosnien i slutet av april 1992 men dess utrustning tillsammans med tusentals soldater skänktes till den nybildade bosnienserbiska armén. De serbiska styrkornas övertag i manskap och i utrustning gjorde det möjligt för dem att efter bara några månader ockupera nästan två tredjedelar av Bosnien-Hercegovinas territorium. De separatistiska serberna hade tusentals man och hundratals stridsvagnar och stridsplan, medan den nybildade bosniska armén var betydligt mindre och betydligt sämre utrustad. Den bosnienkroatiska armén HVO såg serberna som fiender eftersom kriget mellan serber och kroater i Kroatien fortfarande pågick och allierade sig därför inledningsvis med den bosniska armén.

[redigera] Belägringen av Sarajevo

I krigets inledning anföll serberna huvudstaden Sarajevo. Den bosniska armén lyckades försvara stadens centrum och de södra delarna. Resten, inklusive de strategiskt viktiga höjderna runt staden, kontrollerades av serbiska styrkor. Gatustrider utbröt och regeringsstyrkorna tillsammans med stadens försvarare slog tillbaka serberna som därefter förskansade sig på de omgivande höjderna och påbörjade belägringen av Sarajevo och började bomba staden dag och natt. Bombningarna skulle komma att pågå under hela belägringen som varade i 1 417 dagar, vilket gör belägringen av Sarajevo till den längsta sedan belägringen av Leningrad under andra världskriget. Mellan 10 000 och 19 000 sarajevobor dödades, varav 1 621 barn under fjorton år. ^[1].

[redigera] Slaget om Mostar

Under krigets första nio månader stred de bosniska kroaterna, med stöd från Kroatien, och bosniakerna sida vid sida mot serberna, vilka i sin tur hade stöd från Serbien och från Montenegro. Under december 1992, efter en maktkamp i det bosnien-kroatiska ledarskiktet, började emellertid många kroater vända sig mot sina allierade i den bosniska armén vilken dominerades av bosniaker. Den bosnienkroatiska armén, som hade stött den bosniska regeringen mot serberna, vände sig nu mot dem istället och träffade i hemlighet en överenskommelse med serberna om att dela Bosnien mellan Serbien och Kroatien ^[2]. Strider mellan kroater och bosniaker bröt ut i hela landet, särskilt i de centrala och södra delarna av landet. I början av 1993 anföll den bosnienkroatiska armén staden Mostar och inledde det som kom att kallas slaget om Mostar. Denna stad drabbades mycket hårt av striderna som var bland mest intensiva under hela kriget. Kroaterna hade betydligt bättre militär utrustning än bosniakerna och hade ett omfattande artilleri som de hade fått av regeringen i Kroatien. Det har beräknats att kroaterna under hela kriget sköt över en miljon granater mot den muslimska delen av Mostar. I november 1993 sköt de kroatiska styrkorna sönder den gamla bron Stari Most, en bro från 1500-talet med stort symboliskt värde.

[redigera] Krigslyckan vänder för de serbiska styrkorna

Serbiska styrkor var i krigets början överlägsna och kontrollerade efter ett halvår två tredjedelar av Bosnien och Hercegovinas territorium. Deras överlägsenhet varade i flera år. I slutet av 1994 och i början av 1995 började emellertid deras krigslycka vända. Kroater och bosniaker slöt fred 1994 och allierade sig återigen mot serberna, som nu började förlora fäste i samma takt som bosniaker byggde upp sin armé och ännu en gång kunde se de välutrustade kroaterna som sina allierade. Den bosnienserbiska armén var krigstrött och började förlora fler soldater än vad de kunde ersätta, medan bosniakerna och kroaterna tillsammans kunde rekrytera allt fler och fler. I augusti 1995 inledde den kroatiska armén vad som kallades Operation Storm och fördrev alla serber ur Kroatien och västra Bosnien. När den kroatiska armén avancerade, skapades en besvärlig flyktingsituation då mellan 200 000 och 300 000 serber flydde till Serbien och Republika Srpska ^[3]. Kroaterna följde upp sin framgångsrika offensiv med Operation Mistral där HVO anföll serbiska positioner i västra Bosnien, operationen slutade med att nästan hela västra bosnien föll till Kroaterna och Bosniakerna. Efter att Srebrenicamassakern blev känd inledde NATO bombningar av bosnienserberna (Operation Deliberate Force) och slog ut deras infrastruktur, vilket bland annat hade till följd att det näst intill blev omöjligt att ens uppehålla telefonförbindelser i Republika Srpska. Den bosnien-kroatiska armén HVO stod endast 20 km från Republika Srpskas huvudstad Banja Luka, som nu hade blivit HVO:s nästa mål. Bosnienserbiska ledare, som insåg att om Banja Luka föll skulle det signalera Republika Srpskas totala förlust i Bosnien, gick därför med på att inleda fredssamtal som resulterade i Daytonavtalet och ge upp sitt krav på ett självständigt Republika Srpska i utbyte mot att NATO upphörde med sina flyganfall och HVO gjorde halt med sin avancering mot Banja Luka. Förhandlingar inleddes och resulterade i Daytonavtalet den 21 november 1995.

[redigera] Etnisk rensning och folkmord

Något som under efterkrigstiden starkt kritiserats ^{[källa behövs]} är det vapenembargo som utlystes mot de stridande parterna i Bosnien, i synnerhet som embargot verkställdes vid en tidpunkt då den nybildade bosniska armén hade starkt begränsad tillgång på vapen. Detta till skillnad mot de resursstarka kroaterna och framför allt till skillnad mot serberna, som hade övertagit större delen av Jugoslaviens enorma vapenarsenal. Under kriget i Bosnien myntades också en ny term, etnisk rensning: serberna inledde omfattande rensningar på sitt territorium för att höja andelen serber, något som främst kom att rikta sig mot bosniakerna, och utförde i samband med detta handlingar som var brott både mot krigets lagar och mot mänskligheten. Även HVO tog efter och började utföra massutrensningar i sina områden, i synnerhet i och kring Mostar. Även bosniakerna gjorde sig skyldiga till utrensningar men i mindre utsträckning än serberna och kroaterna. Något annat som också har kritiserats ^{[källa behövs]} är omvärldens passivitet medan dessa uppenbara etniska rensningar ägde rum. Många menar att ^{[källa behövs]} tiotusentals liv kunde ha räddats om NATO hade angripit bosnienserberna tidigare än vad som blev fallet. Internationellt blev kriget ofta kallat för "The Dirty War" på grund av dess ovanligt grymma och brutala natur. Namn som Ahmići och folkmordet i Srebrenica blev synonyma med detta krig. Kring 100000 människor beräknas ha dödats under de tre och ett halvt år som kriget varade. Ungefär hälften av dödsoffren var civila ^[4].

[redigera] Se även

• Bosniska armén
• Belägringen av Sarajevo
• Jugoslaviska krigen
• Kroatiska självständighetskriget

[redigera] Källor

1. ^ The Siege of Sarajevo, .thenagain.info
2. ^ Kroatien och Serbien ville dela Bosnien, .Aftonbladet.se
3. ^ Evicted Serbs remember Storm, news.bbc.co.uk
4. ^ Death Toll in Bosnian War, .freerepublic.com