Wilhelm Schott

Wilhelm Schott, född den 3 september 1807 i Mainz, död den 21 januari 1889 i Berlin, var en tysk orientalist.

Schott blev 1838 professor i östasiatiska språk vid universitetet i Berlin och kallades 1841 till medlem av vetenskapsakademien i samma stad. Han gjorde sig berömd huvudsakligen genom forskningar rörande språket och kulturen i norra och östra delarna av Asien. I Altaische Studien (5 häften, 1860-72) lämnade han sålunda högst viktiga bidrag till kännedomen om de tatariska, finsk-tatariska och tjudiska språkklasserna, liksom han i Chinesische Sprachlehre (1857) gjorde epok i de enstaviga språkens grammatiska behandling.

Övriga arbeten (i urval)[redigera | redigera wikitext]

De Lingua Tschuwaschorum: dissertatio. Berolini (1841)
Über den Buddhaismus in Hochasien und in China (1844)
Älteste Nachrichten von Mongolen und Tataren (1846)
Über die chinesische Verskunst (1857)
Über die echten Kirgisen (1864)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Schott, Wilhelm, 1904–1926.

Cornelius Hasselblatt: Wilhelm Schott als Wegbereiter der deutschen Finnougristik. – Finnisch-Ugrische Forschungen 62 (2014), 77-183.