Tvåpersonspsykologi
Ordet Tvåpersonspsykologi beskriver det faktum att i psykoterapi är det vanligen två människor som möts och att förståelse är en skapelse av dessa båda personers föreställningar. Begreppet tvåpersonspsykologi används i den psykoanalytiska och psykodynamiska teoribildningen.[1]
Tvåpersonspsykologi ställs i dagens psykodynamiska terapiinriktningar i motsatsförhållande till Enpersonspsykologi.[2]
Historik[redigera | redigera wikitext]
Alltsedan psykoanalysens fader Sigmund Freud 1910 introducerade begreppet Motöverföring har man förstått att analytikern/terapeuten till följd av egen olöst problematik riskerar att försämra analysens/terapins utfall.[3]
Det var psykoanalytikern Michael Balint som 1968 i boken The Basic Fault: Therapeutic aspects of regression först tog begreppen Enpersonspsykologi och Tvåpersonspsykologi i bruk.[4][2]
Den i New York verkande psykoanalytikern Robert Langs har under 1970- och 1980-talen utvecklat tekniken stimulusorienterad dechiffrering (trigger decoding) för att bättre kunna avgöra vad som är patientens och vad som är terapeutens bidrag till interaktionen.[5] I Sverige har psykoanalytikern Claes Davidson bekräftat metodens värde.[3]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Holmqvist, R.. Relationella perspektiv på psykoterapi. Liber. Stockholm 2007. ISBN 9789147084401.
- ^ [a b] Rolf Holmqvist.. Relationella perspektiv på psykoterapi. Liber. Stockholm 2007. ISBN 9789147084401.
- ^ [a b] Davidson, C. Psykoanalytisk Terapi. Altum. Stockholm 1989. ISBN 91-970608-3-6
- ^ Balint, M. The basic fault : therapeutic aspects of regression. Tavistock Publications. London 1968. ISBN saknas. Nytryck ISBN 9780810110250.
- ^ Langs, R. J. The therapeutic interaction. A synthesis. Jason Aronson. New York 1977. ISBN 9780876682326.