Summum ius, summa iniuria
Summum ius, summa iniuria (latin: 'högsta rätt, högsta orätt') är en rättsvetenskaplig maxim för det rättsliga missförhållandet när den högsta rätten leder till högsta orätt, när en alltför drakonisk lagtolkning leder till orättvisa,[1] exempelvis att olagliggöra nödvändiga gärningar vid nöd.
Uttrycket förekommer första gången känt hos Cicero i dennes De Officiis I, 10,[1] men kan troligen härledas till den grekiska antikens rättsvetenskap. Lagtillämpning borde enligt denna ske enligt rättsprincipen epikeia, det vill säga omsorgsfullt och med hänsyn till gärningens tid, plats och person.[2]
Hos Terentius lyder tolkningen av maximen att en rigorös lagtolkning är rigorös orättvisa. I Terentinus komedi är detta ett slag av orättvisa som finns i världen. Nära denna orättvisa är lagvrängning, och maximen att fler lagar ger mer orättvisa.[2]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] ”summum ius summa iniuria in Vocabolario - Treccani”. www.treccani.it. Arkiverad från originalet den 2016-08-30. https://web.archive.org/web/20160830025911/http://www.treccani.it/vocabolario/summum-ius-summa-iniuria/. Läst 27 juni 2019.
- ^ [a b] ”Summum ius, summa iniuria. Rigorous law is often rigorous injustice”. en.antiquitatem.com. http://en.antiquitatem.com/summum-ius-dura-lex-oxymoron-epikeia. Arkiverad 4 oktober 2017 hämtat från the Wayback Machine.