Sulfinamid

Från Wikipedia
Allmän struktur av sulfinamide, visande båda resonansformerna

Sulfinamider är en funktionell grupp med strukturen R−S(=O)−NR2 (där R = alkyl eller aryl).[1] Denna funktion är sammansatt av en svavel-kol (S−C) och svavel-kväve (S−N) enkelbindningar, såväl som en svavel-syredubbelbindning (S=O), vilket resulterar i ett fyrvärt svavelcentrum (i resonans med dess zwitterjoniska form). Eftersom ett icke-bindande elektronpar också finns på svavlet är dessa föreningar också kirala. De kallas ibland för S-kirala sulfinamider. Sulfinamider är amider av sulfinsyra (R−S(O)OH).

Kirala sulfinamider har kommit till användning vid asymmetrisk syntes såsom tert-butansulfinamid, p-toluensulfinamid[2][3] och 2,4,6-trimetylbensensulfinamid[4]

Strukturen hos Davis sulfinamid (p-tolylsulfinamid), som belyser S-centrets pyramidala natur [5]

.

Struktur[redigera | redigera wikitext]

Sulfinamider genomgår inte inversion. De kan därför syntetiseras och/eller isoleras i enantiorena former. Detta har lett till att de används som kirala ammoniakekvivalenter och mer allmänt som kirala hjälpmedel.

Syntes[redigera | redigera wikitext]

Sulfinamider produceras traditionellt genom reaktion av sulfinylklorider med primära eller sekundära aminer.[1] De uppstår också genom tillsats av Grignardreagenser till sulfinylaminer, följt av protonering:

RMgX + R'N=S=O → RS(O)(NR'MgX)
RS(O)(NR'MgX) + H2O → RS(O)(NR'H) + "MgX(OH)"

Ytterligare en annan väg innebär persyraoxidation av sulfenylftalimider, vilket ger sulfinylftalimider.

Exempel[redigera | redigera wikitext]

En vanlig sulfinamid är tert-butansulfinamid (Ellmans sulfinamid), p-toluensulfinamid (Davis' sulfinamid) och 2,4,6-trimetylbensensulfinamid.[6][7][8]

Sulfinamider uppstår i naturen genom tillsats av nitroxyl (HNO) till tioler:[9]

RSH + HNO → RS(O)NH2

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Sulfiamide, 27 januari 2024.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] J. G. Tillett (1981). ”Sulphinamides”. i Saul Patai. Sulphinic Acids, Esters and Derivatives. PATAI'S Chemistry of Functional Groups. John Wiley & Sons. doi:10.1002/9780470772270.ch7 
  2. ^ Organic Syntheses, Coll. Vol. 10, p.47 (2004); Vol. 77, p.50 (2000). Link
  3. ^ Org. Synth 2007, 84, 129-138 Link
  4. ^ Org. Synth. 2006, 83, 131-140 Link
  5. ^ Eccles, K. S.; Morrison, R. E.; Daly, C. A.; O'Mahony, G. E.; Maguire, A. R.; Lawrence, S. E. (2013). ”Co-crystallisation Through Halogen Bonding with Racemic or Enantiopure Sulfinamides”. CrystEngComm 15 (37): sid. 7571–7575. doi:10.1039/C3CE40932E. 
  6. ^ Fanelli, D. L.; Szewczyk, J. M.; Zhang, Y.; Reddy, G. V.; Burns, D. M.; Davis, F. A. (2000). "SULFINIMINES (THIOOXIMINE S-OXIDES): ASYMMETRIC SYNTHESIS OF METHYL (R)-(+)-β-PHENYLALANATE FROM (S)-(+)-N-(BENZYLIDENE)-p-TOLUENESULFINAMIDE". Organic Syntheses. 77: 50.; Collective Volume, vol. 10, p. 47
  7. ^ Ruano, J. L.; Alemán, J.; Parra, A.; Cid, M. B. (2007). "PREPARATION OF N-p-TOLYLSULFONYL-(E)-1-PHENYLETHYLIDENEIMINE". Organic Syntheses. 84: 129.
  8. ^ Ramachandar, T.; Wu, Y.; Zhang, J.; Franklin A. Davis (2006). "(S)-(+)-2,4,6-TRIMETHYLBENZENESULFINAMIDE". Organic Syntheses. 83: 131.
  9. ^ Keceli, Gizem; Toscano, John P. (2014-06-10). ”Reactivity of C-Terminal Cysteines with HNO” (på engelska). Biochemistry 53 (22): sid. 3689–3698. doi:10.1021/bi500360x. ISSN 0006-2960. PMID 24869490. https://pubs.acs.org/doi/10.1021/bi500360x. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]