Slaveri i Libanon
Slaveri förekom öppet i regionen Libanon till in på 1900-talet.
Historik[redigera | redigera wikitext]
Området som utgör det senare Libanon låg 1516–1920 under Osmanska riket.
Slavhandel[redigera | redigera wikitext]
Afrikanska slavar importerades till Beirut genom Slavhandeln på Röda havet via Syrien, samt från transsahariska slavhandeln över medelhavet från Libyen och Egypten; det förekom också en mindre import av vita kvinnor (tjerkesser).[1]
På 1870-talet uppgavs Beirut inte längre ha någon öppen slavmarknad, utan slavhandeln pågick privat bakom stängda dörrar.[1] År 1877 uppskattades det finnas omkring 4 500 "negresser" (afrikanska slavinnor) i privata muslimska hushåll i Beirut, med cirka 450 personer importerade årligen; utöver importen av omkring 100 vita (tjerkessiska) kvinnor varje år.[1]
Slavmarknaden[redigera | redigera wikitext]
Slaveriet i Beirut dominerades i likhet med den i Damaskus av svarta eunuckpojkar och svarta kvinnor avsedda som tjänare i privata hushåll, samt en liten minoritet av vita (tjerkessiska) kvinnor avsedda för de rikastes harem.[1] Sexuellt slaveri var länge ett starkt fokus för slavhandeln till Arabvärlden.[2] Kvinnliga slavar var vanligare än manliga, och behandlades snarlikt och enligt samma regler och seder i hela Arabvärlden. De kvinnor som hamnade som konkubiner i en rik urban mans harem kunde, om de födde en son åt sin ägare, uppnå status som Umm Walad och därmed bli fria vid sin ägares död; de kvinnor som såldes till beduiner levde på samma sätt som de övriga kvinnorna i en beduins familj.[3] De kvinnor som såldes som tjänsteflickor till fattigare muslimer levde under sämre villkor, då de inte bara fick arbeta hårt och samtidigt utsattes sexuellt, utan dessutom ibland prostituterades av sina ägare; reproduktionen och livslängden för en slav var låg, då spädbarnsdödligheten hos slavar var hög, och kvinnliga slavar utnyttjades sexuellt redan som barn och sällan uppnådde fyrtioårsåldern. [3]
Avskaffande[redigera | redigera wikitext]
Osmanska riket införde under 1800-talet (1830-1909) gradvis lagar som först begränsade och till slut avskaffade slavhandeln och slaveriet, men dessa lagar tillämpades med myndigheternas goda minne slappt ute i provinserna.[4]
Libanon uppgick efter första världskriget i Franska mandatet för Syrien och Libanon (1920-1946), och Frankrike ratificerade 20 juli 1931 1926 Slavery Convention på Libanons och Syriens vägnar, en lag som trädde i kraft 25 juni 1931.[5] Slaveriet ersattes på 1970-talet av kafala-systemet.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d] The Anti-slavery Reporter. (1876). Storbritannien: The Society. s. 203-204
- ^ Gordon, M. (1989). Slavery in the Arab world. New York: New Amsterdam.
- ^ [a b] Women and Slavery: Africa, the Indian Ocean world, and the medieval north Atlantic. (2007). Grekland: Ohio University Press. p. 13
- ^ Likhovski, A. (2006). Law and identity in mandate Palestine. Storbritannien. University of North Carolina Press. sid. 87-93. https://www.google.se/books/edition/Law_and_Identity_in_Mandate_Palestine/UOjczEpVxdgC?hl=sv&gbpv=1&dq=slavery+in+palestine&pg=PA87&printsec=frontcover
- ^ Treaty Information Bulletin. United States Department of State · 1930. s. 10