Skagsudde

Skagsudde
LägeÖrnsköldsviks kommun[1], Sverige
Svenskt fyrnummer112800
Internationellt fyrnummerC5952[2] (Admiralty)
116-10928[2] (NGA)
FyrkaraktärFl(4) W 12s[3][4]
Koordinater63°11′17″N,19°0′58″E
Lyshöjd38,5 meter[5]
Tornets höjd26 meter[5]
Byggår1957[1][6]
ByggnadstypBetongtorn
FärgVit med rött band
Lysvidd14 nautisk mil[3]

Skagsudde är en fyrplats och lotsstation för hamnarna i Örnsköldsvik och Husum, belägen intill Skeppsmalns fiskeläge. Fyren byggdes 1957 och består av ett vitt torn med rött band samt ett lotshus ihopbyggt med tornet. Sjöfartsverket äger båda byggnaderna.

Skags gamla fyr[redigera | redigera wikitext]

Fyren på Skagsudde ersatte Skags fyr från 1871 som var placerad på ön Gråklubben, cirka tre kilometer nordost om nuvarande plats, och som var av heidenstamtyp. Skags fyr monterades ned och lades i förråd men uppfördes på nytt 1971 vid Jävre i Piteå kommun.[7] En modell av Skags fyr står framför den nya fyren.

Gråklubben, där Skags gamla fyr byggdes 1871. Alla fyrplatsens byggnader utom själva fyren finns kvar på ön, som numera är i privat ägo.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Bebyggelseregistret, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d] hämtat från: engelskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] NGA List of Lights, Radio Aids and Fog Signals, National Geospatial-Intelligence Agency, 2017, s. 150, läs online.[källa från Wikidata]
  4. ^ Underrättelser för sjöfarande, 99, Sjöfartsverket, 18 januari 2006, s. 3, läs online .[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b] Fyrwiki, Svenska Fyrsällskapet, läs online, licens: CC BY-NC-SA 4.0.[källa från Wikidata]
  6. ^ Svensk fyrlista, Sjöfartsverket, 1978, s. 34.[källa från Wikidata]
  7. ^ Magnus Rietz (2001). Svenska fyrar (Andra upplagan). Stockholm: Bokförlaget Tomas Fischer. sid. 41. ISBN 91-7054-913-3 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Thunman, Dan (2000). Sveriges fyrplatser: en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. Norrköping: Sjöfartsverket. sid. 175. Libris 8380547. ISBN 9186502190