Signal-brusförhållande

Från Wikipedia

Signal-brusförhållande (Signal-to-noise ratio på engelska, ofta förkortat SNR eller S/N) är en term inom elektrotekniken som definierar förhållandet mellan signaleffekten och den bruseffekt som förvanskar signalen.

I mindre tekniska termer så kan man säga att SNR jämför nivån hos nyttosignalen (såsom musik) med bakgrundsbruset. Ju högre kvot desto mindre störs man av bakgrundsbruset. I detta fallet kan man också kalla det dynamik.

En CD-spelare har till exempel en dynamik på runt 90 dB. En skivspelare kanske klarar 25 dB.

Teknisk specifikation[redigera | redigera wikitext]

Inom ingenjörskonsten är SNR en term för effektkvoten mellan en signal med meningsfull information och bakgrundsbruset.

där P är medeleffekten. Både signaleffekten och bruseffekten måste vara uppmätt vid samma eller ekvivalenta punkt i ett system och inom samma systems bandbredd.

Om signalen och bruset uppmätts över samma impedans så kan SNR kalkyleras genom att ta kvadraten på amplitudernas förhållande.

där A är RMS-amplitud (till exempel RMS Volt).

På grund av att många signaler har en väldigt bred dynamik specificeras SNR vanligtvis logaritmiskt. I decibel är SNR definitionsmässigt lika med 10 ggr logaritmen av effektförhållandet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Signal-to-noise ratio, 9 augusti 2009.