Rikkärr
Rikkärr är en typ av myr som är rik på mineraler, främst kalcium men ibland även järn och magnesium. pH-värdet i ett rikkärr är nära neutralt (6–9). Samtidigt är rikkärren generellt ganska näringsfattiga, framför allt genom begränsad tillgång på fosfor.[1]
Rikkärren har en specialiserad och artrik flora. I Sverige är så många som hundra olika arter av orkidéer, starr, andra kärlväxter och mossor rikkärrsspecialister.[1]
Indelning[redigera | redigera wikitext]
Sverige[redigera | redigera wikitext]
I rikssvensk våtmarksklassificering indelas rikkärren i medelrikkärr eller övergångsrikkärr, som har ett pH-värde på 6–7 och inte är bundna till kalktrakter, samt extremrikkärr, som förekommer i kalktrakter och i regel har ett pH-värde över 7.[2] Källpåverkade extremrikkärr har sin egen särart.[1]
I den rikstäckande våtmarksinventeringen gjordes en mer detaljerad indelning av rikkärr utifrån Vegetationstyper i Norden.[3] [4]
Finland[redigera | redigera wikitext]
Även finlandssvenska botanister använder ordet rikkärr. Det motsvarar då det som på finska kallas letto och som är en av de fyra huvudtyperna i den myrtypsklassificering som utvecklades av A.K. Cajander.[5] De andra tre huvudtyperna är fattigmyr (neva), tallmyr (räme) och skogskärr (korpi)
När rikkärren delas in i typer följs även här Vegetationstyper i Norden. Några exempel på typer av rikkärr som förekommer i Finland (finska namn inom parentes):[5] [4]
- egentligt rikkärr (varsinainen letto)
- flark-rikkärr (rimpiletto)
- mad-rikkärr (luhtaletto)
- käll-rikkärr (lähdeletto)
Inom den finländska skogsnäringen har Cajanders terminologi fått en lite annan översättning till svenska. Trädlösa rikkärr benämns då brunmossar, medan rikkärr som är beväxta med gran och lövträd kallas gran- och lövkärr (överlappande finskans korpi).[6]
Typiska arter[redigera | redigera wikitext]
Bottenskiktet i ett rikkärr domineras av brunmossor, framför allt skorpionmossor (Scorpicium), spärrmossor (Campylium), skedmossor (Calliergon) och tuffmossor (Palustriella). I fältskiktet förekommer ofta bladvass, trådstarr, hirsstarr, blåtåtel, pors och vattenklöver. De olika typer av rikkärr som används i rikssvensk terminologi kan skiljas åt genom förekomst av bland annat följande indikatorarter:[1]
Medelrikkärr: gräsull, snip (ej i Norrland), tagelsäv, tätört (ej i Norrland), ängsnycklar, ängsstarr.
Extremrikkärr: ag, axag, huvudstarr, hårstarr, kärrknipprot, majviva.
Källpåverkade extremrikkärr: borststarr, brun ögontröst, gullbräcka, kärrlilja, lapptåg, trubbtåg.
Hot[redigera | redigera wikitext]
Rikkärren står för bara 2-3 % av Sveriges totala myrareal. Historiskt har många rikkärr använts som slåtter- och betesmarker, vilket har hindrat dem från att växa igen.[1] Under 1800- och 1900-talet dikades många våtmarker ut, bland annat rikkärr, för att skapa ny jordbruksmark eller för att öka produktiviteten i skogsbruket.[7] Idag är reglerna striktare kring dikning och hänsyn tas till bland annat de våtmarker som finns kvar.[8] Det finns dock många andra hot mot rikkärren som försurning, övergödning och igenväxning (på grund av upphörd hävd, som slåtter och bete). Klimatförändringarna kan också leda till ändrade förhållanden som missgynnar rikkärren.[1] Habitatfragmentering är ytterligare ett hot. Rikkärr är ofta små och utspridda i landskapet, vilket gör det svårt för djur och växter att sprida sig mellan de olika rikkärren.[9]
Skydd och åtgärder[redigera | redigera wikitext]
Naturvårdsverket har tagit fram en åtgärdsplan för rikkärr, vilket kan ge hjälp i arbetet för att skydda och bevara rikkärren.[1] Även de svenska miljömålen ”Myllrande våtmarker” och ”Ett rikt växt- och djurliv” berör rikkärren (Regeringskansliet 2004). Det är Naturvårdsverket som är ansvariga för arbetet med miljömålen (Miljömålssekretariatet, 2010).
På EU-nivå finns Natura 2000-nätverket, vars syfte är att skydda värdefull miljö ur ett europeiskt perspektiv. Flera olika rikkärrshabitat (kodnummer: 7210-40 och 7160) ingår i Habitatdirektivet, och ska därmed också skyddas (Europakommissionen 2010a; Europakommissionen 2010b; Europakommissionen 2007).
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g] Sundberg, Sebastian (2006). Åtgärdsprogram för bevarande av rikkärr: inklusive arterna gulyxne Liparis loeselii (NT), kalkkärrsgrynsnäcka Vertigo geyeri (NT) och större agatsnäcka Cochlicopa nitens (EN). Rapport / Naturvårdsverket, 0282-7298 ; 5601. Stockholm: Naturvårdsverket. Libris 10228665. ISBN 91-620-5601-8. http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5601-8.pdf
- ^ Sjörs, Hugo (1967). Nordisk växtgeografi. Scandinavian university books, 99-0103642-9 (2. uppl.). Stockholm: Svenska bokförlaget (Bonnier). sid. 178–179. Libris 28260
- ^ Gunnarsson, Urban; Michael Löfroth (2009). Våtmarksinventeringen: resultat från 25 års inventeringar : nationell slutrapport för våtmarksinventeringen (VMI) i Sverige. Rapport / Naturvårdsverket, 0282-7298 ; 5925. Stockholm: Naturvårdsverket. Libris 11316376. ISBN 978-91-620-5925-5. http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/978-91-620-5925-5.pdf
- ^ [a b] Påhlsson Lars, red (1998). Vegetationstyper i Norden. TemaNord, 0908-6692 ; 1998:510Miljø ([3. uppl.]). København: Nordisk Ministerråd. Libris 7468092. ISBN 92-893-0157-0. http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/1998-510. Läst 20 november 2012
- ^ [a b] Hæggström, Carl-Adam (1990). ”Den finlandssvenska myrterminologin (Abstract: The Finno-Swedish mire terminology)”. Suo (Helsingfors: Suoseura) 41 (3): sid. 57–65. ISSN 0039-5471 ISSN 0039-5471.
- ^ Kuusipalo, Jussi; Zilliacus Berndt (2000). Skogstyperna i Finland. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen. Libris 7850142. ISBN 952-13-0356-5
- ^ Emanuelsson, Urban; Petersson Maria (2009). Europeiska kulturlandskap: hur människan format Europas natur. T / Formas, 1650-9846 ; 2009:1. Stockholm: Formas. Libris 11360804. ISBN 978-91-540-5977-5
- ^ Gärdenfors Ulf, red (2010). Rödlistade arter i Sverige 2010 = The 2010 red list of Swedish species. Uppsala: Artdatabanken i samarbete med Naturvårdsverket. Libris 11818177. ISBN 978-91-88506-35-1
- ^ Hunter, Malcolm L.; Gibbs James P (2007) (på engelska). Fundamentals of conservation biology (3. ed.). Malden: Blackwell Pub. Libris 10256244. ISBN 1-4051-3545-X
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Europeiska kommissionen. 2007. Council Directive 92/43/EEC of 21 May 1992 on the conservation of natural habitats and of wild fauna and flora, consolidated version 1.1. 2007. WWW document 3 May 2010. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31992L0043&from=EN Besökt sidan 6 oktober 2010.
- Europeiska kommissionen. 2010. WWW-dokument 3 maj 2010. http://ec.europa.eu/ environment/nature/legislation/habitatsdirective/index_en.htm Besökt sidan 6 oktober 2010.
- Europeiska kommissionen 2010. WWW-dokument 3 maj 2010. http://ec.europa.eu/environment/nature/natura2000/index_en.htm Besökt sidan 6 oktober 2010.
- Miljömålssekretariatet. 2010. WWW-dokument 23 juni 2010. http://www.miljomal.se/Environmental-Objectives-Portal/ Besökt sidan 7 oktober 2010.
- Regeringskansliet. 2004. WWW-dokument 22 september 2010. https://web.archive.org/web/20110105143913/http://regeringen.se/sb/d/2055 Besökt sidan 7 oktober 2010.