Hoppa till innehållet

Ovophis tonkinensis

Från Wikipedia
Ovophis tonkinensis
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljHuggormar
Viperidae
SläkteOvophis
ArtOvophis tonkinensis
Vetenskapligt namn
§ Ovophis tonkinensis
Auktor(Bourret, 1934)
Synonymer
Ovophis monticola MCDIARMID 1999[2]
Ovophis monticola BURGER 1981
Trimeresurus tonkinensis BOURRET 1934[3]
Hitta fler artiklar om djur med

Ovophis tonkinensis[3] är en ormart som beskrevs av Bourret 1934. Ovophis tonkinensis ingår i släktet Ovophis och familjen huggormar.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]

Arten förekommer i sydöstra Kina (inklusive Hainan) och i Vietnam. Kanske lever den även i Laos och Kambodja. Ormen vistas i kulliga områden och i bergstrakter mellan 800 och 1600 meter över havet. Habitatet utgörs främst av städsegröna skogar.[1]

Ovophis tonkinensis rör sig vanligen på marken, ofta gömd i lövskiktet.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] 2012 Ovophis tonkinensis Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
  2. ^ McDiarmid,R.W.; Campbell,J.A. & Touré,T.A. (1999) Snake species of the world. Vol. 1., Herpetologists’ League, 511 pp.
  3. ^ [a b] Bourret, R. (1934) Notes herpétologiques sur l'Indochine Française I. Ophidiens de Chapa., Bull. Gen. Instr. Pub. Hanoi 7 (March 1934): 129-138
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (7 juni 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/ovophis+tonkinensis/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ Ovophis tonkinensis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.