Oskar Bandle

Från Wikipedia
Oskar Bandle
Oskar Bandle på 1980-talet.
Född11 januari 1926[1]
Frauenfeld, Schweiz
Död17 januari 2009[2] (83 år)
Frauenfeld, Schweiz
Medborgare iSchweiz
SysselsättningLitteraturvetare, universitetslärare, nordist
ArbetsgivareUniversität Basel
Zürichs universitet
Universität des Saarlandes
Redigera Wikidata

Oskar Ernst Bandle (uttal [ˈbantlə][3]), född 11 januari 1926 i Frauenfeld i Schweiz, död 17 januari 2009 i Frauenfeld, var en schweizisk nordist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bantle föddes i Frauenfeld den tyskspråkiga kantonen Thurgau i norra Schweiz som son till köpmannen Karl Bandle och grundskolläraren Mathilde Bandle. Efter att ha studerat i Zürich, London, Köpenhamn och Uppsala disputerade han 1954 i Zürich med en avhandling om den äldsta översättningen av Bibeln till isländska, den så kallade Guðbrandsbiblía. Därefter var han redaktör för Schweizerisches Idiotikon, en ordbok över schweizertyska dialekter, och lektor i nordiska språk i Fribourg. 1965 blev han professor i germansk och nordisk filologi i Saarbrücken, och från 1968 fram till sin pensionering 1994–1995 hade han en kombinerad professur i både Basel och Zürich.[4]

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Basel forskade om nordiska språk och nordisk litteratur i sin fulla bredd. Bland hans publikationer finns till exempel studier i isländskt bibelspråk, nordisk dialektgeografi, uppsatser i äldre och nyare nordisk litteratur, samt ortnamnsstudier i hemkantonen Thurgau. Han grundade tidskriften Beiträge zur nordischen Philologie och hans bok Die Gliederung des Nordgermanischen (1973) har blivit ett standardverk. Han blev hedersdoktor i Uppsala 1981 och i Reykjavik 1987.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ Oskar Bandle, läs online.[källa från Wikidata]
  3. ^ Oskar Bandle i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 30 juli 2022.
  4. ^ [a b] Neumann 2009.

Källor[redigera | redigera wikitext]