Maria Westerberg (konstnär)

Lägg till länkar
Från Wikipedia
Maria Westerberg
Maria Westerberg på Bokmässan 2014.
FöddMaria Helena Westerberg[1]
21 maj 1968[1] (55 år)
Sunne församling[1], Sverige
Andra namnVildhjärta[2][3]
Medborgare iSverige[4]
Sysselsättningträkonstnär[5], författare
Influerad avnaturen
HemortBrunskog
MakeJohannes Söderqvist[6]
Webbplatsvildhjarta.net/
Redigera Wikidata

Maria Helena Westerberg, även känd under artistnamnet Vildhjärta, född 21 maj 1968 i Sunne församling i Värmlands län,[7] är en svensk konstnär och författare.[8][9]

Westerbergs konst är tätt sammanknuten med skogen och hennes skapelser har kallats för pinnkonst.[10][11] Hon har deltagit i flera separatutställningar och givit ut två böcker. Westerberg har tilldelats Nya Wermlands-Tidningens kulturpris.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Westerberg är uppvuxen i Sunne.[12][13] Efter en treårig gymnasieutbildning tillbringade hon flera år utomlands, bland annat till Frankrike, Schweiz, Afrika och Sydamerika.[14] Hon bodde i tre och ett halvt år i Portugal där hon drev en drakfabrik[15] och vid 22 års ålder hade fjorton anställda.[16][17] Det var i Portugal som hennes intresse för att samla pinnar väcktes när hon fick besök av vännen Sanna Gising och de gemensamt gick längs stränder och hittade döda och torkade ljungrötter. Tre år senare, 1995, öppnade de tillsammans en hantverksbutik strax utanför Sunne där de sålde egentillverkade smycken av ljungrötterna från Portugal, pinnar från Sveriges västkust och drivved från Fryken.[18] De utgick enbart från döda växtdelar.[19] Butiken ställde ut artiklar från 38 olika hantverkare och Gising och Westerberg fick länsstyrelsens etableringsstipendium 1995.[20] År 1999 hade Westerberg mer och mer kommit in på skulptering istället för smyckestillverkning.[21] Från 1999 arbetade hon på heltid med sitt skapande och försörjde sig som träkonstnär.[22][23]

Huset som Wihlborg testamenterade.

Westerberg är sedan 2001[12] bosatt i Brunskog i Värmland,[24] i samma trakt där morföräldrarna hörde hemma[25] och där hon tillbringat sin barndoms somrar.[13] Hon flyttade in i ett hus mitt i skogen där konstnären Gunnar Wihlborg (en av initiativtagarna till Gammelvala[26]) bott och som denne testamenterade till Brunskogs Hembygdsförening med önskan om att huset skulle hyras ut till konstnärer och författare.[12][27] Där bor Westerberg och har också skogen, sin arbetsplats, runt knuten.[28][5] Förutom boningshus finns där också köksträdgård och uthus.[29]

Konstnärskap[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund och arbetsprocess[redigera | redigera wikitext]

Ända sedan hon var liten har Westerberg gått till skogen när hon har varit ledsen, lycklig eller haft överskottsenergi.[5] Nu går hon till skogen varje dag med en korg, penna och anteckningsbok.[30] Skrivblocket har hon med sig för att fånga egna tankar.[31] Hon plockar trädgrenar och annat material, av vilka hon sedan gör skulpturala figurer.[32]

Hon använder inte färskt virke utan tar till vara det som har slutat växa i naturen och har därför kallats en "anarkist inom träslöjden".[33] Hon sätter sig ned och råtäljer direkt på plats:[5][34] Westerberg utgår alltid från den form grenen har – den får till exempel utgöra kroppen av ett djur – och sedan täljer hon bort eller lägger till. Detta och den sinnesstämning hon befinner sig i styr arbetet och påverkar slutresultatet.[35] Det händer även att hon använder sig av metallskrot som hon plockat under sina skogspromenader.[36] Hon är inte ute efter estetik när hon arbetar utan skapar från hjärtat och därför arbetar hon så snabbt hon kan.[37]

Westerbergs ateljé.

2009 byggdes en liten timmerstuga, en ateljé, mellan trädstammarna i skogen.[38] Mellan boningshuset och ateljén går en stig, kantad av skulpturer,[29] exempelvis större verk som "Edvard Munchs mindre kända 'Jublet'", en figur med stor öppen mun, horn och stora ögon, men även mindre ting som en liten varningsskylt för korsande myrstig.[37]

Westerberg kan försörja sig på sin konst. Det brukar bli en pinnfigur om dagen, närmare 400 om året.[37] Hon skulle helst behålla alla själv men många säljs.[5] Att skapa böcker utifrån verken blir ett sätt för Westerberg att behålla dem.[39][40] Westerberg beräknar att hon hinner skapa mellan 16 000 och 17 000 alster under sitt liv, vilket hon tycker är synd då hon inte hinner med alla idéer hon har.[41][42]

Westerbergs arbetsredskap utgörs av en borrmaskin, en vass kniv, en korg och lite färg. Hon anser själv det bästa verktyget vara humorn och näst efter det kniven.[43] Hon är en samlare och ser en direkt personlig koppling mellan detta och att få mat på bordet. Utöver pinnar och rötter samlar hon på pärlor, snäckor, hjärtan, papperslappar, kunskap och historier.[30]

Tematik och samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Westerberg vill inte inordna sig i ramar och håller sig ifrån begrepp som konst, konsthantverk och slöjd.[44] Hon beskriver det själv som att hon sitter på en gärdsgård mellan definitionerna, olika konstarter och genrer.[26] Hon är självlärd som konstnär[45] och kallar naturen för "världens största konstskola"[46] och menar att en av de bästa sakerna med skogen som skola är att man inte vet ämnet som ska studeras i förväg.[31] Hon säger även att hon lär sig mer om konst, poesi och filosofi av sina pinnar än vad hon gör i mänskliga sammanhang och att hon älskar naturen för att den inte ljuger.[17] Westerberg ser sig som en del av konstverket och som en tolk mellan naturen och betraktaren.[47] Henrik Engström betonar i en artikel för Djurens Rätt att ett genomgående tema i Westerbergs skulpturer är omsorgen om den svagare.[48]

2002 var Westerberg med och startade konstnärsgruppen BBB (där ett B står för Brunskog, ett för brudar och det tredje B:et kan stå för olika saker), en fri grupp som bland annat ställt ut gemensamt.[49] Hon har även flera gånger samarbetat med konstnären Lena-Maria Stigsdotter.[50]

Texter[redigera | redigera wikitext]

Liten skylt längs skulpturstigen.

Till varje figur hör även ett kort med en kort text om materialet, uttrycket eller tankar som dök upp under tillverkningen.[51] Pinnarna har beskrivits som ett slags "språkspillror som hon plockar fram och låter berätta sin historia".[52] Efter några år blev texterna mer och mer till rena dikter. 2004 omnämndes hennes språk för första gången som "poetiskt" när det gäller korttexterna[53]. Pinnfigurerna med tillhörande texter "blir som en dagbok över hennes liv".[33] "En poetisk och filosofisk lek med ord, en pendang till det konstnärliga uttrycket, med djupa bottnar och tankar kring det som berör Maria", skriver Enköpings-Posten,[41] och Nya Wermlands-Tidningen skriver: "djupt personligt, ja, så personligt att det paradoxalt nog ibland upphör att handla om Maria utan i stället rör var och en".[26] Westerberg själv har sagt att hon hoppas att lapparna med texter tappas bort, hon vill enbart att figuren och orden ska sätta fantasin i rörelse och att berättelsen ska fortsätta.[38] Samtidigt anser hon att orden är lika viktiga som pinnarna när hon tillverkar skulpturerna.[31]

Verk[redigera | redigera wikitext]

Skylt som visar vägen till Westerbergs utställningslokal, bostad och ateljé.

Verket "Nära till månen", en fritt hängande kvinna med tag om en månskära, nämns i tidningsartiklar om Westerbergs konst, ofta får verket symbolisera den romantiska delen av konstnärens skapande.[45][15] Humor finns där också, inte sällan i skepnad av fåglar med namn som till exempel "Osprängd anka", "Fyllekaja".[45], "Tuppenbarelse", "Kajaktär" och "Kate Mås".[12] Westerberg har som motto att allvarliga budskap slinker ned lättare med humor.[54] Att konstverken ofta får humoristiska namn har även med Westerbergs inställning till konst och skapande att göra. Hon motsätter sig ramar, regler och konvention, anser att "myten och fantasin är det som gör människan fri" och att höga pretentioner gör både människan och konsten ofri.[55] Ofta är skulpturerna, precis som dikterna, både humoristiska och allvarliga på en och samma gång.[56]

Förhållande till utställningar[redigera | redigera wikitext]

Westerberg har sedan 2000 varit verksam med utställningar inom slöjd och konst.[57]

Gårdsplan med Westerbergs utställningslokal i bakgrunden.

Westerberg har en utställningslokal på gården, hon vill hellre att folk reser dit än att hon åker till Stockholm.[27] Omkring 4 000 personer kommer sommartid hem till Westerberg för att se hennes figurer och läsa hennes texter, trots att hon bara har öppet på helgerna under ett par månaders tid.[54][58] Westerberg säger att de roligaste besökarna är barnen som kastar en blick på det hon gjort och sedan själva springer ut i skogen.[17]

2010 hade Westerberg en uppmärksammad separatutställning på Värmlands Museum[59]. Utställningen var uppdelad i ett rum som en vinterskog med fokus på humor, ett rum benämnt "vargarnas skog" inrymde politik och ett tredje rum var gammelskogens rum, enligt Westerberg den normala skogen. Westerberg beskrev det som att hon genom verken ville ge de svaga en röst och att hon börjat fokusera mer på ansiktsuttrycken i verken, men att utställningen inte var någon form av debattartikel utan mer som att hon ställde en öppen fråga. "Det här är den farligaste utställningen vi haft här", sade museets intendent Bertil Bengtsson,[60] och fortsatte: "Denna våg av fantasi hotar att dränka mig! Samtidigt som den hotar vår syn på de vanliga konstobjekten..." Westerberg tackade först nej till att ställa ut på museet, men hon ångrade sig – och tog över scenografin.[61]

År 2011 ställde Westerberg ut på Gammelvala.[62]. Där mottog hon även Arvika kommuns jubileumspris.[63] År 2012 ställde hon ut i Ronneby och omskrevs i lokalpressen som hemsjuk och att hon motvilligt lämnat sin hemvist för utställningens skull.[42] I samband med utställningen höll hon även en föreläsning.[64]

Bokutgivning[redigera | redigera wikitext]

Skogen som omger Westerbergs bostad och ateljé.

2009 kom Westerbergs första bok: Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog på Heidruns förlag.[65] I boken finns tio år av Westerbergs skapande,[66] med tonvikt på de senare fem åren. Boken innehåller bilder på Westerbergs skulpturer och handskrivna texter. Hon har själv gjort layouten.[67] "I boken har jag inte valt ut bara de vackra, utan allt: en fin, en ful, en rolig, en överarbetad", berättar hon i en intervju där hon även pratar om att hon inte skulle kunna ha gjort samma figurer ur fyrkantiga träbitar och att skogen är med och samarbetar om vilka uttryck skulpturerna tar.[68] Westerberg tycker att det bästa med boken är att den är enkel att dela med sig av "till skillnad från pinnarna som är unika och mycket svårare att skiljas från".[69] Westerbergs bok blev förlagets största utgivning 2009.[70] Boken har getts ut i flera upplagor.[6]

Boken recenserades i flera tidningar:[71] Ystads Allehanda,[72] Skogen,[73] Tidningen Kulturen,[74] Ny Tid,[75] Stenungsunds-Posten[57] och Hemslöjden[44].

År 2014 kom Westerbergs andra bok, Hjärtklappning, ut på samma förlag.[26] Även denna bok handlar om förhållandet och kärleken till skogen, men den innehåller mer text än den första.[59]

Inspiratör[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av sitt skapande arbetar Westerberg ibland som kreativ inspiratör; med detta arbete hoppas hon inspirera andra att arbeta med händerna samt även "väcka folks känsla för hur viktigt det är att ta hand om naturen".[47] Hon låter bland annat skolklasser komma på besök till ateljén och ha workshop.[76] Westerberg menar att barnens värld är större och mer magisk än vuxnas och hon vill lära av barnens förmåga att inte styras av förutfattade meningar.[13]

När Westerberg ställde ut på Eksjö museum 2008 inbjöds alla kommunens skolor och runt 150 elever skapade sedan själva en utställning, med inspiration av Westerberg och sagor, som visades några månader senare på samma museum.[77] Hon gör också framträdanden som till exempel på Skogsfestivalen[9], Rackstadmuseet[78] och Smålands kulturfestival.[79]

I media[redigera | redigera wikitext]

År 2006 kom dokumentärfilmen Skog – En värmländsk betraktelse där Westerberg är en av fem personer som filmen handlar om.[80][81][82] År 2010 kom en dokumentärfilm om Westerberg gjord av Anders Hanser;[83] filmen är 40 minuter lång och har samma titel som Westerbergs första bok: Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog.[84] År 2012 blev Westerberg och hennes konstnärskap porträtterat i radiodokumentären "Pinnplockerskan".[85] År 2015 var Westerberg en av semesterpratarna i P4 Värmland.[86] 2015 var hon även med i radioprogrammet Söndagarna med Stina Wollter.[87]

Ideell verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Westerberg har varit vice ordförande i föreningen Skydda Skogen[88] samt föreningens talesperson för Värmland.[89] Hon verkar för bevarandet av gammelskog och är en förespråkare av blädningsbruk.[90] Westerberg reste med föreningen till Karelen i det avsnitt av reportageserien Uppdrag granskning som granskade Ikeas verksamhet i Karelen.[91][92][93][94] Med orden: "Skogen räddade mig och nu försöker jag rädda den" har hon beskrivit sitt engagemang.[23] Efter Karelen förvandlade Westerberg ett av rummen i sin utställningslokal till begravningsplats, med ett "sagolikt sagolik" som mittpunkt, där hon även använde några pinnar från Ryssland.[95]

2011 var Westerberg hjälparbetare på Sri Lanka, där hon bland annat träffade hövdingen för Veddafolket.[96]

Tonsatta texter[redigera | redigera wikitext]

Johannes Söderqvist, Westerbergs make, och stundom tonsättare av hennes texter.

Westerberg har fått flera av sina texter tonsatta av folkmusikduon Hemjord, som utgörs av hennes man Johannes Söderqvist och folkmusikern Frida Granström.[97] Söderqvist beskriver själv resultatet med orden "folkmusik i trä".[98] Söderqvist har i arbetet med tonsättningen kallat Westerbergs alster för texter som inte ville böja sig.[6] "Normalt sett när man skriver musik försöker man passa in orden i melodin. Här har vi ibland fått låta texten styra musiken helt. Det finns hela tiden en musikalitet i texterna", säger Söderqvist i en intervju. Arbetet med tonsättningen påverkade Westerberg: "Tidigare när jag gått ut i skogen har jag känt, luktat och sett saker. Nu lyssnar jag också. Jag hör till exempel fågelsången på ett nytt sätt".[99] 15 av Westerbergs omkring 4 000 texter (2014) finns med på skivan Vem luktar räv? - trudelutter till Vildhjärtas texter.[100] Texterna är hämtade ur boken Hjärtklappning.[101] Att vid framträdanden ha haft med sig Granström och Söderqvist har gjort gott för Westerbergs scenskräck.[6]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Norska Groove skriver att texterna är originella och att det under texterna ligger en slags grön panteism, en symbolisk kärlek till den vilda skogen.[102] I Lira skriver en recensent att texterna "balanserar på den slaka Pettson/skogsmullesång-linan. Men, efter kanske tio lyssningar är jag ganska helsåld" och beskriver det vidare som naturlyriska visor med stänk av miljöpolitik och att visorna "sätter sig fast som kardborrar på en yllekofta".[103] Tidningen Kulturen skriver att "[v]issa skivor lockar innan man har hört dem bara genom sin originella bakgrundsberättelse" och att Westerbergs texter är som "ett slags naturens gåtfulla gåvor bearbetade bara så mycket att andra ska förstå det som ruvar dolt och egentligen inte har några ord".[97]

Erkännande[redigera | redigera wikitext]

Westerberg är en omskriven konstnär. Säffle-Tidningen skriver 2014 att "Vildhjärta är vida känd, både för talang för och enkelhet".[3] Aktiv Schweden skriver att Westerberg har ett barns fantasi och att konstverken har egna själar.[104]

År 2010 var hon finalist i tävlingen "Årets färgstarkaste kvinna" som anordnades av Gudrun Sjödén.[105][106]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Blåbärsplantering i gammal sko, ätbart trädgårdspynt hos konstnären.

Westerberg tilldelades "Bästa hantverk i klassen hård slöjd" vid Hantverksmässan i Brunskog 2001 av länshemslöjdskonsulenterna Carina Olsson och Torbjörn Lindström. 2011 mottog Westerberg Arvika kommuns jubileumspris.[63]

År 2014 tilldelades hon Nya Wermlands-Tidningens kulturpris.[26][59]

2015 tilldelades hon Region Värmlands litteraturstipendium för boken Hjärtklappning.[107]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Antologier[redigera | redigera wikitext]

Utställningar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Separatutställningar[redigera | redigera wikitext]

Samlingsutställningar[redigera | redigera wikitext]

  • Munkfors kvarn, konstens vecka, Munkfors, 1999.[119]
  • Millennieutställning, Marinan, Rottneros, 1999.[21]
  • Galleri Årestedt, Skeppsbron, Stockholm, 2000.[120][48]
  • Galleri Slottet, vintersalong, Sunne, 2002.[121]
  • "Snida, banka, tryck", Magasin C, Arvika, 2003.[122]
  • Galleri Där Nole (med BBB), Sandviken, Edane, 2003.[123]
  • "Skogen", Sundsbergs gårds konsthall, Sunne, 2003.[124][125]
  • Vårsalongen, Hagfors konsthall, 2004.[53][126]
  • Övre Frykens konstrunda, Fryksdalen, 2004.[127]
  • Galleri 39 (med BBB), Arvika, 2004.[49]
  • Konsthallen Arvika, Arvika, 2004.[35][128]
  • Värmlands Hjärta, Konstrunda, västra Värmland, 2005[129], 2006[28], 2007[130], 2012[95], 2014[131], 2016[132].
  • Galleri Runnevålen, Kil, 2005. Även 2010.
  • "Vilda viskningar", Sahlströmsgården, Fryksdalens konstrunda, Torsby, 2006.
  • Slöjdkalaset, Värmlands museum, 2006.[133]
  • Huset på Strand, Årjäng, 2007.[134]
  • Värmlandsmontern, Bok & Bibliotek, Göteborg, 2007.
  • "Figurer i trä", Nordiska museet, Stockholm, 2008.
  • Sundsbergs gårds konsthall, Sunne, 2008.[135][136]
  • Galleri Fjøset, Sønsterud gård, Gjesåsen, Norge, 2008.[137][138]
  • Fårfesten, KilArena, Kil, 2009[139] och 2016[140].
  • "Hundliv i bild", Vårsalongen, Hagfors, 2009.[141]
  • Sillegården, med Torbjörn Alström, Västra Ämtervik, 2009.[142]
  • Sommerutstilling, Hørte dampfarveri, Telemark, Norge, juli 2009.
  • "Ur skog, ur berg", med Ulla Blixt, Handkraft, Trollhättan, 2010.[143]
  • Stallet, med Lena-Maria Stigsdotter, Mariestad, oktober-november 2012.[144]
  • "Krax, Flax, Tälj å Förtälj", Ronneby kulturcentrum, tillsammans med Hans Westlund, Ronneby, 2012.[145][64]
  • Älgutställning, Laxholmen, Munkfors, 2013.[146]
  • Höstsalongen, Hagfors, 2013.[147]
  • Galleriet på Krokstad herrgård, med Lena-Maria Stigsdotter, Säffle (ingick även i Säffles konstrunda), 2015.[50]
  • "Go big or go home - go small or do not go at all", Laxholmen, Munkfors, 2016.[148]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Sveriges befolkning 2000, Sveriges Släktforskarförbund, 2020, Westerberg, Maria Helena, läst: 30 juni 2023.[källa från Wikidata]
  2. ^ Bengt Berg (2012). ”Vildhjärta”. Värmländsk kultur (1): sid. 2-4. Läst 23 maj 2016. 
  3. ^ [a b c] Sara Bodin (25 februari 2014). ”Vildhjärtas skulpturer berör”. Säffle-Tidningen: s. del 2. Läst 26 juni 2016. 
  4. ^ Libris, 14 januari 2013, läs online, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b c d e] Maria Hansen (5 maj 2007). ”Marias vilda hjärta slår för skogen”. Värmlands Folkblad: s. 22 m.fl.. Läst 24 januari 2016. 
  6. ^ [a b c d] Björn Stefanson (24 oktober 2014). ”Ett vildhjärta som klappar för skogens alla pinnar”. Värmlands Folkblad: s. Del 2. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160818144833/http://www.vf.se/kultur-noje/hjartklappning-skogens-pinnar. Läst 5 juli 2016.  (Webbversionen och den tryckta versionen av artikeln skiljer sig något åt.)
  7. ^ Sveriges befolkning 2000: Westerberg, Maria Helena (1968-05-21) Försäkringskassan, uttag avseende 20001231 (2014)
  8. ^ ”Mora hemslöjd - nyhetsbrev Vecka 5 - 7”. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305051017/http://www.morahemslojd.se/nyhetsbrev/2012v05-07/index.php. Läst 27 maj 2012. 
  9. ^ [a b] Skogsfestivalen 2012 Arkiverad 17 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  10. ^ ”Fyra klasser pinnkonst med Vildhjärta”. kil.se. http://kil.se/Pressrum/Pressmeddelanden/Fyra-klasser-pinnkonst-med-Vildhjarta. [död länk]
  11. ^ ”Maria Westerberg mitt i Värmlands hjärta”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5093850. 
  12. ^ [a b c d] ”- Kom hjärtans fröjd!” (på norska). Glåmdalen. 20 oktober 2001. Läst 22 januari 2016. 
  13. ^ [a b c] Åsa Ottosson & Mats Ottosson, red (2005). ”Jag vill se som ett barn”. Livet leker : upptäck naturen med barnen. Naturskyddsföreningen, Svenska naturskyddsföreningens årsbok, 1401-0054 ; 96(2005). ISBN 91-558-2005-0. Läst 24 januari 2016 
  14. ^ Connie Fredriksson (2002). ”Maria - skogens prinsessa”. Andra sidan (dec/02): sid. 8. Läst 22 januari 2016. 
  15. ^ [a b] Maria Svärdsén (10 januari 2000). ”Knak under fötterna blir till smycken”. Värmlands Folkblad: s. sista sidan. Läst 21 januari 2016. 
  16. ^ Bengt Berg (2009). ”Mellan människa och skog”. Ordfront magasin (3): sid. 26-27. Läst 22 maj 2016. 
  17. ^ [a b c] ”Kreativa Arvika”. Värmland (1): sid. 16-19. 2014. Läst 5 juli 2016. 
  18. ^ Anneli Jansson (6 juni 1995). ”Rötter blir vackra smycken”. Fryksdalsbygden. Läst 21 januari 2016. 
  19. ^ Lottie Molin (7 april 1997). ”"Konstens ekorrar" samlar pinnar och skyr rikedom”. Östgöten: s. 9. Läst 21 januari 2016. 
  20. ^ Ninni Olofsdotter (8 augusti 1995). ”Gamla rötter blir vackra smycken hos Mia och Sanna”. Värmlands Folkblad. Läst 21 januari 2016. 
  21. ^ [a b] Bengt Krönström (10 december 1999). ”Många ställde ut”. Fryksdalsbygden. Läst 21 januari 2016. 
  22. ^ [a b] Hans Olander (30 januari 2008). ”Maria ser konst i gamla grenar / Maria förvandlar grenar till konst”. Mora Tidning: s. förstasidan + s. 6. Läst 15 februari 2016. 
  23. ^ [a b] Åsa Ottosson (2009). ”Vändpunkten: Maria sa upp sig som duktig flicka och blev konstnär - Skogen räddade mig”. Tara: sid. 27-29. ISSN 1650-6618. Läst 22 maj 2016. 
  24. ^ [a b] ”Maria "Vildhjärta" Westerberg i Cyrillusrummen”. Värmlands Museum. Arkiverad från originalet den 8 december 2015. https://archive.is/20151208160506/http://www.varmlandsmuseum.se/1/1.0.1.0/411/1/. 
  25. ^ [a b] Lena Bonnevier (31 augusti 2002). ”Maria ser mirakel överallt”. Värmlands Folkblad: s. 22. Läst 22 januari 2016. 
  26. ^ [a b c d e] Mats Dahlberg (30 oktober 2014). ”NWT:s kulturpris till Maria Westerberg / Pinnplockerskan och författaren i huset vid skogen”. Nya Wermlands-Tidningen: s. 36 och framåt (del 2). Läst 23 juli 2016. 
  27. ^ [a b] Anders Elghorn (2010). ”Kärleken till skogen ger pinnarna liv”. Dagens arbete (januari): sid. 46-49. ISSN 1402-2974. Läst 22 maj 2016. 
  28. ^ [a b] Christer Wik (24 april 2006). ”Konstrunda med stort hjärta”. Nya Wermlands-Tidningen (NWT), Arvika Nyheter: s. 1 och 18 (NWT), 6 (Arvika Nyheter). Läst 24 januari 2016. 
  29. ^ [a b] Gustav Larson (2013). ”Maria får pinnarna att leva”. Turist i Värmland. Läst 26 juni 2016. 
  30. ^ [a b] Åsa Ottosson (2006). ”Pinnplockarna”. Turist (1): sid. 30-35. Läst 24 januari 2016. 
  31. ^ [a b c] Carita Andersson (2014). ”På tapeten: Ett vilt hjärta i skogen”. Uttryck (6): sid. 9. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171018193337/https://tidningenuttryck.net/ett-vilt-hjarta/. Läst 7 juli 2016. 
  32. ^ Mia Lindgren (2009). ”Slöjdens berättelser säljer”. Hemslöjden (6): sid. 24-27. Läst 22 maj 2016. 
  33. ^ [a b] Mats Zetterberg (8-14 juli 2004). ”Vildhjärta skapar konst av träpinnar / Dagbok av trä från ett vilt hjärta”. Karlstads-Tidningen: s. 1 och 12. Läst 24 januari 2016. 
  34. ^ [a b] Patrik Samuelsson (2 maj 2007). ”Träig konstutställning öppnade i helgen / Pinnar från skogen formas till figurer av Marias fingrar”. Smålands-Tidningen: s. 1 och 5. Läst 24 januari 2016. 
  35. ^ [a b] Kerstin Herö (tidigt i oktober 2004). ”Tema och tankar som möts”. Arvika Nyheter. Läst 24 januari 2016. 
  36. ^ Fredrik Tholén (SOMMAREN 2006). ”Ett vildhjärta ute i skogen går”. Arvika Nyheter: s. 7. Läst 24 januari 2016. 
  37. ^ [a b c] Berit Solhaug (2015). ”Skogen er Marias hjem” (på norska). Norsk Husflid (Norges Husflidslag) (3): sid. 13-19. ISSN 0048-0592. Läst 31 juli 2016. 
  38. ^ [a b] Pia Röstell (24 december 2010). ”Skogen är Vildhjärtas livsluft”. Nya Wermlands-Tidningen: s. 4-5. Läst 23 maj 2016. 
  39. ^ ”"Det finns bara en av de här pinnarna, det är omöjligt att göra en till"”. Sveriges Television. 16 januari 2015. http://www.svt.se/wd?widgetId=23991&sectionId=568&articleId=2608335&type=embed&contextSectionId=568&position=16. Läst 21 april 2015. [död länk]
  40. ^ Schmidt, Emma (16 januari 2015). ”Hon ger pinnarna liv”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmland/hon-ger-pinnar-liv. Läst 21 april 2015. 
  41. ^ [a b c] Gunilla Edström (14 maj 2011). ”Djupsinnig värld på Konsthallen”. Enköpings-Posten: s. 3. Läst 23 maj 2016. 
  42. ^ [a b] Felix Öhlén (24 november 2012). ”"Jag plockar upp bitar av mitt hjärta"”. Blekinge Läns Tidning. Läst 26 juni 2016. 
  43. ^ Gunhild Hernström (9 juli 2004). ”Marias naturliga varelser / Maria - i ett med naturen”. Värmlandsbygden: s. Mittuppslaget. Läst 24 januari 2016. 
  44. ^ [a b] Jonatan Malm (2010). ”Möt Maria Westerberg: På kalhyggen finns inga sagor”. Hemslöjden (5): sid. 28-32. Läst 22 maj 2016. 
  45. ^ [a b c] Martin Bärjed (2 maj 2000). ”Maria ger nytt liv åt dött trä”. Värmlandsbygden. Läst 21 januari 2016. 
  46. ^ ”Älg i Värmland”. Värmlands museums årsbok - Värmland förr och nu (Stiftelsen Värmlands museum och Värmlands museiförening): sid. 99. 2003. ISSN 0349-036X ISSN 0349-036X. Läst 22 januari 2016. 
  47. ^ [a b] Jenny Willman (14 december 2001). ”Tolkar naturen genom konsten / Naturen är Marias läromästare”. s. 15. Läst 22 januari 2016. 
  48. ^ [a b] Henrik Engström (2000). ”Konst som vördar liv”. Djurens Rätt (3): sid. 45. Läst 21 januari 2016. 
  49. ^ [a b] Kerstin Herö (16 juni 2004). ”Brokiga Brunskogs Brudar”. Arvika nyheter. Läst 23 januari 2016. 
  50. ^ [a b] Patrik Otter (9 maj 2015). ”Vilt och hjärtligt möte”. Säffle-Tidningen: s. 14. Läst 23 juli 2016. 
  51. ^ Jenny Willman (2 maj 2001). ”Dags att gå på julmarknad / Nu är det... nästan jul igen”. Arvika Nyheter: s. 7. Läst 22 januari 2016. 
  52. ^ [a b] ”Årets gulligaste utställning”. Nya Lidköpings-Tidningen: s. 26. 5 mars 2014. http://nlt.se/kulturnoje/1.2913276-arets-gulligaste-utstallning. Läst 26 juni 2016. [död länk](prenumeration krävs)
  53. ^ [a b] Tina Papadopoulo (24 mars 2004). ”Tre starka namn på Vårsalongen! Wahlberg, Klenell och Westerberg”. Hagfors veckoblad: s. 1. Läst 23 januari 2016. 
  54. ^ [a b] Marie Skoglund (2013). ”Maria Vildhjärta gick vilse i stora vida världen”. Allas (33): sid. 10-12. Läst 26 juni 2016. 
  55. ^ [a b] Jonas Blomstrand (31 augusti 2002). ”Hon vill göra dött levande”. Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Läst 22 januari 2016. 
  56. ^ Åsa Ottosson (2005). ”Med pinnar som levebröd”. Allt om husvagn & camping (10): sid. 57. Läst 24 januari 2016. 
  57. ^ [a b] Erika Olofsson (19 oktober 2011). ”En saga om kärlek mellan människa och skog”. Stenungsunds-Posten. Läst 23 maj 2016. 
  58. ^ Anna Sims (11 juni 2014). ”Hon har hjärtat i skogen”. Nya Wermlands-Tidningen. Läst 26 juni 2016. 
  59. ^ [a b c] ”Westerberg, Maria”. Wermlandiana (Föreningen Värmlandslitteratur) (4). 2014. Läst 23 juli 2016. 
  60. ^ Jonna Säll (12 mars 2010). ”Maria Westerberg tar parti för de svaga”. Nya Wermlands-Tidningen. Läst 22 maj 2016. 
  61. ^ Lena Bonnevier (12 mars 2010). ”Det vilda har tagit sig in i museet”. Värmlands Folkblad. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160818113707/http://www.vf.se/node/60634. Läst 22 maj 2016. 
  62. ^ Emma Hultgren (juli 2011). ”Cirkeln sluts för Vildhjärta”. Arvika Nyheter. Läst 23 maj 2016. 
  63. ^ [a b] Louise Alvarsson (25 juli 2011). ”Arkiverade kopian”. Värmlands Folkblad. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160818151647/http://www.vf.se/nyheter/arvika/milan-ar-ater-tand-pa-gammelvala. Läst 23 maj 2016. 
  64. ^ [a b] Stefan Larsson (7 december 2012). ”Träfigurer och fantasifullt måleri samsas just nu på Kulturcentrum”. Bas Blekinge. Läst 26 juni 2016. 
  65. ^ Lennart Bernesjö (4 november 2009). ”Okonventionellt om kärleken till skogen”. Arvika Nyheter. Läst 22 maj 2016. 
  66. ^ ”Inte bara nytt på bokmässa - Maria Westerberg: ”Jag känner en iver större än Värmland.””. P4 Värmland. 8 november 2009. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=3223386. Läst 21 april 2015. 
  67. ^ Lena Bonnevier (1 september 2009). ”Maria hjärtar skogen”. Värmlands Folkblad. Läst 22 maj 2016. 
  68. ^ Tobias Berger (2009). ”Vildhjärta täljer skogens sagor”. Bok i Värmland (Region Värmland och Värmländska FörfattarSällskapet): sid. 24. Arkiverad från (pdf) originalet den 13 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160813030209/http://www.varmland.se/sites/default/files/kcfinder/files/KUL_bok_i_v_low_09.pdf. Läst 22 maj 2016.  Arkiverad 13 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  69. ^ Karina Johansson (2 oktober 2009). ”"Jag tog med skogen till stan"”. Fryksdalsbygden: s. 8. Läst 22 maj 2016. 
  70. ^ Linda Bengtsson (11 juni 2010). ”Nu blommar det för Maria”. Värmlands Folkblad. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160818133710/http://www.vf.se/node/67309. Läst 22 maj 2016. 
  71. ^ Jan Å Johansson (12 november 2009). Västmanlands Nyheter. Läst 22 maj 2016. 
  72. ^ Bo Bjelvehammar (17 november 2009). ”Trädens kroppar och själar”. Ystads Allehanda. http://www.ystadsallehanda.se/noje/tradens-kroppar-och-sjalar/. Läst 22 maj 2016. 
  73. ^ ”Vildhjärna vill gärna”. Tidningen Skogen (Sveriges skogsvårdsförbund, Föreningen Skogen) (12). 2009. ISSN 0037-640X. Läst 22 maj 2016. 
  74. ^ Jan Selling (8 mars 2010). ”Arkiverade kopian”. Tidningen Kulturen. Arkiverad från originalet den 19 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160819193611/http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/6091-litteratur-maria-westerberg-vildhjaerta-en-kaerlek-mellan-maenniska-och-skog. Läst 22 maj 2016. 
  75. ^ Angela Oker-Blom (1 april 2010). ”Träd varsamt på jorden”. Ny Tid. http://www.nytid.fi/2010/04/trad-varsamt-pa-jorden/. Läst 22 maj 2016. 
  76. ^ Ingrid Guldbrandsson (sommaren 2008). ”Naturen ger inspiration”. Kilsnytt. Läst 15 februari 2016. 
  77. ^ Anders Karlsson (11 februari 2008). ”Unga elever ställde ut naturlig konst”. Smålandstidningen. Läst 15 februari 2016. 
  78. ^ Hellström, Lena (2013). ”Tidender från Taserud” (pdf). Ideella föreningen Rackstadmuseet. sid. 2. Arkiverad från originalet den 16 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160816005615/http://www.rackstadmuseet.se/images/Tidender%20Ripp%20Fogra%2039%20ny%20sid%201.pdf. Läst 31 juli 2016. 
  79. ^ ””Tälja och förtälja” med Maria Westerberg och Johannes Söderqvist”. Smålands Kulturfestival. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160813044316/http://smalandskulturfestival.se/program/programmet/talja-och-fortalja-med-maria-westerberg-och-johannes-soderqvist/. Läst 31 juli 2016. 
  80. ^ ”Filmer”. Eva Thorstensson Landin. Arkiverad från originalet den 21 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160221233053/http://evathorstensson.se/film.html. Läst 31 juli 2016. 
  81. ^ Lena Bonnevier (28 september 2006). ”- Vad är en fin skog för dig?”. Värmlands Folkblad. Läst 24 januari 2016. 
  82. ^ Jenny Willman (29 september 2006). ”Olika syn på skogen dokumenterad på film”. Arvika Nyheter. Läst 24 januari 2016. 
  83. ^ ”Höstprogram 2, 2010” (pdf). Stockholms skolors veteranförening. sid. 5. http://www.skolveteran.se/program/2ht10/program2ht10.pdf. Läst 24 juli 2016. [död länk]
  84. ^ ”Filmer & bildspel”. Anders Hanser produktion AB. http://www.hanser.se/filmer.html. Läst 24 juli 2016. 
  85. ^ Berntson Djurvall, Jenny. ”Pinnplockerskan”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/5564?programid=3103. 
  86. ^ ”Semesterprat med Maria Westerberg”. Sveriges Radio. 29 juni 2015. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=93&grupp=22127&artikel=6187533. Läst 24 juli 2016. 
  87. ^ ”Stina och Maria med de talande pinnarna”. Sveriges Radio. 26 juli 2015. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/580118?programid=4604. Läst 24 juli 2016. 
  88. ^ ”Vildhjärta täljer och förtäljer och skogen och livet”. Fri jord: s. 17. 29 mars 2009. Läst 21 maj 2016. 
  89. ^ ”Ny organisation för skogens skull”. Sveriges Radio. 12 mars 2009 kl 15:10. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=2694916. Läst 3 februari 2015. 
  90. ^ Jonny Ohlsson (30 juni 2012). ”"Skogsägarna går i ledband"”. Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Läst 26 juni 2016. 
  91. ^ Englund, Caroline. ”Hallå där Maria Westerberg...”. Värmlands Folkblad. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160818122257/http://www.vf.se/nyheter/karlstad/halla-dar-maria-westerberg. Läst 10 mars 2015. 
  92. ^ Anna Sims (30 april 2012). ”Ikea kritiseras för avverkning”. Nya Wermlands-Tidningen. Läst 23 maj 2016. 
  93. ^ ”Nya uppgifter: Fångar jobbade åt Ikea”. Dagens Nyheter. 29 april 2012. http://www.dn.se/arkiv/nyheter/nya-uppgifter-fangar-jobbade-at-ikea. Läst 21 april 2015. 
  94. ^ Bagge, Peter (25 april 2012). ”Ikea avverkar unik urskog - i skydd av miljöflagg”. Sveriges Television. http://www.svt.se/ug/ikea-avverkar-unik-urskog-i-skydd-av-miljoflagg. Läst 23 maj 2016. 
  95. ^ [a b] Lena Bonnevier (4 maj 2012). ”Arkiverade kopian”. Värmlands Folkblad. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160818175859/http://www.vf.se/kultur-noje/kultur/en-halvhjartad-runda. Läst 23 maj 2016. 
  96. ^ ”Vildhjärta - Tidigare”. vildhjärta.se. http://vildhjärta.se/utstallningar/. Läst 10 mars 2015. 
  97. ^ [a b] Sjöblom, Peter. ”Musik: Hemjord. Vem luktar räv?”. Tidningen Kulturen. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171018074312/http://tidningenkulturen.se/index.php/musik/musikkritik/17827-musik-hemjord-vem-luktar-raev. Läst 10 februari 2015. 
  98. ^ Forssblad, Johan (9 juni 2014). ”Folkmusikens stora släppfest”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmland/folkmusikens-stora-slappfest. Läst 21 april 2015. 
  99. ^ Carl Edlom (5 juni 2014). ”"Mötet med folkmusiken var omvälvande"”. Nya Wermlandstidningen: s. 38-39. Läst 26 juni 2016. 
  100. ^ Abigail Sykes (2014). ”Skulpturer blir musik om miljön”. Landets Fria Tidning (27): sid. 12-13. Läst 26 juni 2016. 
  101. ^ [a b] Schmidt, Emma (16 januari 2015). ”Hon ger pinnarna liv”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/hon-ger-pinnar-liv. Läst 24 juli 2016. 
  102. ^ Asbjørnsen, Dag Erik. ”Skogens stemme” (på norska). groove.no. Arkiverad från originalet den 7 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160807061253/http://www.groove.no/anmeldelse/57386689/vem-luktar-rev-hemjord. Läst 31 juli 2016. 
  103. ^ Edqvist, Bengt. ”Naturvisor Lira Gillar Hemjord Vem luktar räv?”. Lira Musikmagasin. http://www.lira.se/skivrecension/vem-luktar-rav/. Läst 31 juli 2016. 
  104. ^ Kristin Fridholm (2013). ”Eine Kulturreise durch die Region Arvika”. Aktiv Schweden: sid. 58. https://issuu.com/aktivschweden/docs/as2013_webb. Läst 26 juni 2016. 
  105. ^ ”Hanna Bruce är årets färgstarkaste”. Kurbits.nu. 21 maj 2010. http://www.kurbits.nu/2010/05/21/hanna-bruce-ar-arets-fargstarkaste/. Läst 21 april 2015. 
  106. ^ ”Vildhjärta - färgstarkaste kvinnan?”. P4 Värmland. 11 maj 2010. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=3690785. Läst 21 april 2015. 
  107. ^ [a b] Mats Dahlberg (25 september 2015). ”Pinnkonstnär och poet, poet och kritiker”. Nya Wermlands-Tidningen: s. 44-45. Läst 23 juli 2016. 
  108. ^ ”Vildhjärta i bok”. Arvika Nyheter. 6 december 2013. Läst 26 juni 2016. 
  109. ^ Sykes, Abigail (29 oktober 2015). ”Ny bok om hur vi ser på jorden”. Landets Fria Tidning / Fria Tidningar. http://www.fria.nu/artikel/119898. Läst 8 november 2016. 
  110. ^ Lena Bonnevier (2 maj 2007). ”Lekfullt i glas och trä”. Värmlands Folkblad. Läst 24 januari 2016. 
  111. ^ Rosa Golzio (februari 2010). ”Skogsväsen med attityd”. Mora Tidning. Läst 22 maj 2016. 
  112. ^ Hans Olander (1 februari 2012). ”Hennes 'Pinnsamheter' visas”. Mora Tidning: s. 3. Läst 23 maj 2016. 
  113. ^ Stig-Börje Axelsson (15 maj 2008). ”Maria hämtar sagomotiv i skogen / Solbacken - en skådeplats för sagor”. Nya Wermlands-Tidningen: s. 1 + 46. Läst 15 februari 2016. 
  114. ^ Britta Nyberg (16 maj 2008). ”Sagor i trä och akvareller på Sillegården”. Fryksdalsbygden: s. 7. Läst 15 februari 2016. 
  115. ^ ”Få väljer knapp före kvitto”. P4 Värmland. 15 mars 2010. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3727&artikel=3510406. Läst 21 april 2015. 
  116. ^ Stefanson, Björn. ”Vildhjärta aktuell med utställning”. vf.se/Värmlands Folkblad. Arkiverad från originalet den 7 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160307133138/http://www.vf.se/kultur-noje/vildhjarta-aktuell-med-utstallning. Läst 8 december 2015. 
  117. ^ ”Det händer”. Nya Wermlands-Tidningen. 9 oktober 2015. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160813113718/http://nwt.se/noje/det_hander/2015/10/09/det-hander. Läst 23 juli 2016. 
  118. ^ ”Vildhjärta på biblioteket”. Sunne kommun. 23 november 2015. Arkiverad från originalet den 24 juli 2016. https://archive.is/20160724030029/http://www.sunne.se/sv/utveckling/Aktuellt/Nyheter/vildhjarta-pa-biblioteket/. Läst 23 juli 2016. 
  119. ^ Rolf Jansson (år 1999). ”Hög kvalité på konstveckan”. Läst 22 januari 2016. 
  120. ^ ”Konst”. Svenska Dagbladet. 9 april 2000. Läst 21 januari 2016. 
  121. ^ Katalin Abrahamsson (6 december 2002). ”Vintersalong på Galleri Slottet”. Fryksdalsbygden: s. 12. Läst 22 januari 2016. 
  122. ^ O. Lundin (juli 2003). ”Lyckat möte mellan olika konstuttryck”. Arvika Nyheter: s. 4. Läst 22 januari 2016. 
  123. ^ Christer Wik (juli 2003). ”Balla brudar visar sina verk”. Läst 22 januari 2016. 
  124. ^ Margareta Wallin Wictorin (1 november 2003). ”Som en glänta i skogen”. Värmlands folkblad. Läst 23 januari 2016. 
  125. ^ Katalin Abrahamsson (1 november 2003). ”Trägubbar och drömmar från naturen”. Fryksdalsbygden. Läst 23 januari 2016. 
  126. ^ Peter Nilsson (26 mars 2004). ”Blandat på vårsalongen”. Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Läst 23 januari 2016. 
  127. ^ Peter Nilsson (10 april 2004). ”"Roligt att möta konstnärerna"”. Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Läst 23 januari 2016. 
  128. ^ Christer Wik (12 oktober 2004). ”Humor och allvar i Konsthallen i Arvika”. Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Läst 24 januari 2016. 
  129. ^ Bodil Bohman (27 april 2005). ”Konstrunda blev stor succé”. Arvika Nyheter: s. 1 och 14-15. Läst 24 januari 2016. 
  130. ^ Maria Hansen (första veckan i maj 2007). ”Sammanlänkade av röda hjärtan”. Värmlands Folkblad. Läst 24 januari 2016. 
  131. ^ Mats Dahlberg (maj 2014). ”Två dar med "Loffe" och 15 andra konstnärer”. Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Läst 5 juli 2016. 
  132. ^ Jenny Willman (29 april 2016). ”Åter med nya krafter”. Nya Wermlands-Tidningen. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160813083746/http://nwt.se/arvika/2016/04/29/ater-med-nya-krafter. Läst 24 juli 2016. 
  133. ^ Lena Bonnevier (6 maj 2006). ”Kalas för alla som gillar slöjd”. Värmlands Folkblad. Läst 24 januari 2016. 
  134. ^ Jens Magnusson (2 maj 2007). ”Konstverken i Huset på Strand hyllar Linné”. Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Läst 24 januari 2016. 
  135. ^ Maria Svärdsén (31 oktober 2008). ”Naturen inspirerar dem båda”. Värmlands Folkblad. Läst 15 februari 2016. 
  136. ^ Stig-Börje Axelsson (31 oktober 2008). ”De söker lyckan i det lilla”. Nya Wermlands-Tidningen: s. 32. Läst 15 februari 2016. 
  137. ^ Jan Harald Salberg (21 november 2024). ”Spennende kunst i Fjøset / Vackre bilder och flotte treskulpturer i Fjøset” (på norska). Østlendingen: s. första sidan och sista sidan. Läst 15 februari 2016. 
  138. ^ Jan Harald Salberg (24 november 2008). ”Flott kunst i Galleri Fjøset / Flott og kreativt i Galleri Fjøset” (på norska). Østlendingen: s. första och sista sidan. Läst 15 februari 2016. 
  139. ^ ”Får är konst, mat och - terapi”. Värmlands Folkblad. 21 februari 2009. Läst 21 maj 2016. 
  140. ^ ”Maria Vildhjärta Westerberg”. Fåreningen Fårfest i Kil. Arkiverad från originalet den 6 april 2016. https://web.archive.org/web/20160406203826/http://farfestikil.com/kyrkans%20g%C3%A5rd%20-%20%20n%C3%A4rhetens%20kyrka/maria%20vildhj%C3%A4rta%20westerberg.html. Läst 31 juli 2016. 
  141. ^ Peter Nilsson (mars 2009). ”Vårsalong i Hagfors med hundar i olika skepnader”. Nya Wermlands-Tidningen. Läst 21 maj 2016. 
  142. ^ Stig-Börje Axelsson (2 maj 2009). ”Vildhjärta och Alström på Sillegården”. Nya Wermlands-Tidningen. Läst 22 maj 2016. 
  143. ^ Anna Sofia Dahl (23 oktober 2010). ”Genom skog och över berg”. TTELA. Läst 22 maj 2016. 
  144. ^ Jenni Ahlin (26 oktober 2012). ”Lustfyllt och humoristiskt”. Mariestads-Tidningen. Läst 26 juni 2016. 
  145. ^ Felix Öhlén (24 november 2012). ”"Musik och konst hänger ihop"”. Blekinge Läns Tidning. Läst 26 juni 2016. 
  146. ^ Gustav Larsson (2013). ”Skogens konung i alla former”. Turist i Värmland: sid. 58. Läst 23 juli 2016. 
  147. ^ Nilsson, Peter. ”Skogen i ett konstnärligt perspektiv”. Nya Wermlands-Tidningen. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160813115225/http://nwt.se/hagfors/2013/09/28/skogen-i-ett-konstnarligt. Läst 31 juli 2016. 
  148. ^ ”Laxholmen Kulturhus i Munkfors”. Munkfors-Ransäter Turistbyrå. http://www.visitmunkfors.se/sv/gora/laxholmen-kulturhus-i-munkfors-32723. Läst 23 juli 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Maria_Westerberg_(konstnär)&oldid=54526040”