Josef Auinger
Josef Auinger | |
Obersturmbannführer | |
---|---|
Född | 1 december 1897 Enzendorf, Oberösterreich, Österrike-Ungern |
Död | 11 maj 1960 (62 år) Grieskirchen, Oberösterreich, Österrike |
Inträde | 1 april 1934 |
Tjänstetid | 1934–1945 |
Befäl | 1) Sonderkommando 7b inom Einsatzgruppe B 2) Kommendör för Sicherheitspolizei och Sicherheitsdienst i Fünfkirchen (Pécs) |
Josef Auinger, född 1 december 1897 i Enzendorf, död 11 maj 1960 i Grieskirchen[1], var en tysk promoverad jurist och SS-Obersturmbannführer. Under andra världskriget var han bland annat chef för Sonderkommando 7b i Sovjetunionen och kommendör för Sicherheitspolizei (Sipo) och Sicherheitsdienst (SD) i ungerska Pécs.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Auinger deltog i första världskriget. Han studerade rättsvetenskap och blev polisjurist i Ottakring i Wien.
Efter Anschluss, Tysklands annektering av Österrike i mars 1938, var Auinger verksam vid Gestapo i Sankt Pölten. Efter att 1939 ha promoverats till juris doktor och Regierungsrat övertog han ledningen för Gestapo i Sankt Pölten.
Operation Barbarossa[redigera | redigera wikitext]
Den 22 juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen och inledde Operation Barbarossa. Enligt Adolf Hitler innebar kriget mot Sovjetunionen ett ideologiskt förintelsekrig och den ”judisk-bolsjevikiska intelligentian” måste elimineras.[2] Efter de framryckande tyska arméerna följde Einsatzgruppen, mobila insatsgrupper. Chefen för Reichssicherheitshauptamt, Reinhard Heydrich, gav insatsgrupperna i uppdrag att mörda judar, romer, partisaner, politiska kommissarier (så kallade politruker) och andra personer som ansågs hota Tredje rikets säkerhet. Beträffande insatsgruppernas massmord på judar mördades initialt endast män, men i augusti 1941 gav Reichsführer-SS Heinrich Himmler order om att massmordet även skulle inbegripa kvinnor och barn.[3] Auinger efterträdde Adolf Ott som befälhavare för Sonderkommando 7b inom Einsatzgruppe B.[4]
Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]
Auinger greps i september 1945 och utlämnades två år senare till Sovjetunionen. År 1956 frigavs han ur krigsfångenskapen.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Matthias Gafke: Heydrichs Ostmärker. Das österreichische Führungspersonal der Sicherheitspolizei und des SD 1939-1945. WBG Academic, Darmstadt 2015, ISBN 978-3-534-26465-0, sid. 271
- ^ Weale 2013, s. 306.
- ^ Kershaw 2000, s. 469.
- ^ Klee 2007, s. 21.
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0
- Kershaw, Ian (2000) (på engelska). Hitler: 1936–1945: Nemesis. London: Allen Lane. Libris 3232757. ISBN 0-713-99229-8
- Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8
- MacLean, French L. (1999) (på engelska). The Field Men: the SS Officers Who Led the Einsatzkommandos – the Nazi Mobile Killing Units. Schiffer Military History (1). Atglen, Pennsylvania: Schiffer Publishing. ISBN 0-7643-0754-1
- Weale, Adrian (2013). SS: en ny historia. Stockholm: Fischer & Co. ISBN 978-91-86597-41-2