Josef Auinger

Från Wikipedia
Josef Auinger
Obersturmbannführer
Född1 december 1897
Enzendorf, Oberösterreich, Österrike-Ungern
Död11 maj 1960 (62 år)
Grieskirchen, Oberösterreich, Österrike
Inträde1 april 1934
Tjänstetid1934–1945
Befäl1) Sonderkommando 7b inom Einsatzgruppe B
2) Kommendör för Sicherheitspolizei och Sicherheitsdienst i Fünfkirchen (Pécs)

Josef Auinger, född 1 december 1897 i Enzendorf, död 11 maj 1960 i Grieskirchen[1], var en tysk promoverad jurist och SS-Obersturmbannführer. Under andra världskriget var han bland annat chef för Sonderkommando 7b i Sovjetunionen och kommendör för Sicherheitspolizei (Sipo) och Sicherheitsdienst (SD) i ungerska Pécs.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Auinger deltog i första världskriget. Han studerade rättsvetenskap och blev polisjurist i Ottakring i Wien.

Efter Anschluss, Tysklands annektering av Österrike i mars 1938, var Auinger verksam vid Gestapo i Sankt Pölten. Efter att 1939 ha promoverats till juris doktor och Regierungsrat övertog han ledningen för Gestapo i Sankt Pölten.

Operation Barbarossa[redigera | redigera wikitext]

Den 22 juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen och inledde Operation Barbarossa. Enligt Adolf Hitler innebar kriget mot Sovjetunionen ett ideologiskt förintelsekrig och den ”judisk-bolsjevikiska intelligentian” måste elimineras.[2] Efter de framryckande tyska arméerna följde Einsatzgruppen, mobila insatsgrupper. Chefen för Reichssicherheitshauptamt, Reinhard Heydrich, gav insatsgrupperna i uppdrag att mörda judar, romer, partisaner, politiska kommissarier (så kallade politruker) och andra personer som ansågs hota Tredje rikets säkerhet. Beträffande insatsgruppernas massmord på judar mördades initialt endast män, men i augusti 1941 gav Reichsführer-SS Heinrich Himmler order om att massmordet även skulle inbegripa kvinnor och barn.[3] Auinger efterträdde Adolf Ott som befälhavare för Sonderkommando 7b inom Einsatzgruppe B.[4]

Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Auinger greps i september 1945 och utlämnades två år senare till Sovjetunionen. År 1956 frigavs han ur krigsfångenskapen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Matthias Gafke: Heydrichs Ostmärker. Das österreichische Führungspersonal der Sicherheitspolizei und des SD 1939-1945. WBG Academic, Darmstadt 2015, ISBN 978-3-534-26465-0, sid. 271
  2. ^ Weale 2013, s. 306.
  3. ^ Kershaw 2000, s. 469.
  4. ^ Klee 2007, s. 21.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]