Fredrik Reinfeldt

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
Fredrik Reinfeldt Regeringschef
Ämbetsperiod: 6 oktober 2006 –
Företrädare: Göran Persson
Födelsedatum: 4 augusti 1965 (43 år)
Födelseplats: Österhaninge,
Stockholms län
Maka: Filippa Reinfeldt
Politiskt parti: Moderata samlingspartiet
Ministärer: Regeringen Reinfeldt
Namnteckning:

John Fredrik Reinfeldt (uttal: [ˈfreːdrɪk ˈrajnˌfɛlt]), född 4 augusti 1965, är en svensk politiker. Han är partiledare för Moderata samlingspartiet sedan 2003 och Sveriges statsminister sedan den 5 oktober 2006.

Reinfeldt blev partiledare för Moderata samlingspartiet 2003. Efter Allians för Sveriges seger i riksdagsvalet 2006 valdes han till statsminister. Reinfeldt var då den tredje yngste svenske statsministern genom tiderna. Han har tidigare varit ordförande för Moderata ungdomsförbundet och varit ordförande i riksdagens justitieutskott.

Reinfeldt är gift med Filippa Reinfeldt, moderat landstingsråd i Stockholms läns landsting.

Innehåll

[redigera] Uppväxt

Fredrik Reinfeldt föddes i Österhaninge i Stockholms län som son till Bruno och Birgitta Reinfeldt. Fadern arbetar som konsult och kommunpolitiker för moderaterna i Täby,[1] medan modern är psykolog och ledarskapskonsult. Hans två yngre bröder, Magnus och Henrik, blev tidigt Fredriks ansvar.[2]

Reinfeldt växte upp på flera olika platser, bland annat London[2] och Spånga.[3] Han spelade basket för Tensta Tigers, men framför allt deltog Reinfeldt i flera amatörteaterföreställningar, spex och revyer. År 1976 flyttade familjen Reinfeldt till Täby kommun, där han gick sin gymnasiala utbildning vid Åva gymnasium.

År 1992 gifte Reinfeldt sig med Filippa Reinfeldt, född Holmberg, som idag är moderat landstingsråd i Stockholms läns landsting. Paret bodde i en villa i Täby tillsammans med sina tre barn, Ebba, Gustaf och Erik. Sedan 2007 bor hela familjen i statsministerns tjänstebostad Sagerska palatset. Dock är familjen fortfarande skriven i Täby.

[redigera] Tiden i Moderata ungdomsförbundet

Reinfeldt gick med i Moderata ungdomsförbundet 1983, arton år gammal, efter att ha varit politiskt engagerad under en längre tid. Han gjorde lumpen i Kiruna som lapplandsjägare med början 1985 och blev ledamot av Värnpliktsrådet.[2]

Under studietiden vid Stockholms universitet var Reinfeldt engagerad i Borgerliga Studenter – Opposition '68 och var dess ordförande 1988–1989. År 1988 blev han även invald i Täby fullmäktige. År 1990 tog han civilekonomexamen och blev ordförande för Täbys Moderata ungdomsförbund. Året därefter, 1991, blev han invald i riksdagen.

Reinfeldt valdes till ny ordförande för Moderata ungdomsförbundet på förbundsstämman i Lycksele år 1992, med siffrorna 58–55 över den dåvarande ordföranden Ulf Kristersson. Denna kongress var kulmen på en lång period av interna stridigheter mellan de konservativa och liberala grupperingarna inom förbundet, där Reinfeldt representerade de konservativa och Kristersson de liberala.

Karl-Petter Thorwaldsson, tidigare ordförande för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, har beskrivit Reinfeldts stil som MUF-ordförande som att denne hade "extremt svårt att behålla en åsikt" och att det "aldrig gick att få grepp om honom".[2]

Då Reinfeldt valdes till MUF-ordförande var han lojal mot Regeringen Bildt och stödde de borgerligas krisuppgörelse med socialdemokraterna. Efter en tid blev han dock alltmer mer öppet kritisk mot den moderata partiledningen. Som MUF-ordförande skrev han 1993 boken Det sovande folket, där han kritiserar den svenska välfärdsstaten och argumenterar för ett liberalt samhällssystem. Han skriver bl.a. "Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras". Efter den borgerliga valförlusten 1994 gick han till angrepp mot den dåvarande partiledaren Carl Bildt, som han ansåg hade fått en alltför stor dominans inom partiet. I boken Nostalgitrippen kort därefter beskrev han ett tiotal personer inom den moderata ledningen, bland andra Gunnar Hökmark och Bo Lundgren, som "Carl Bildt-kopior". Detta ledde i sin tur till hård motkritik från den moderata riksdagsgruppen, som ansåg att Reinfeldt hade gått över gränsen. Den 14 februari 1995 kallades han till ett möte med riksdagsgruppen, som han själv beskrivit som en "enda lång utskällning". Efter detta tonade han ned sin kritik och lade sig inom den moderata mittfåran, men han fick under de nästkommande åren inga viktiga politiska uppdrag.

När Bo Lundgren 1999 valdes till ny partiordförande invaldes Reinfeldt samtidigt i riksdagens förtroenderåd, vilket blev den första viktiga posten sedan konflikten med partiledningen. Från 2001 till 2002 var han ordförande i riksdagens justitieutskott.

[redigera] Partiordförande

Efter moderaternas stora nederlag i valet 2002 utsågs Reinfeldt till moderaternas gruppledare i riksdagen, talesman i ekonomiska frågor samt vice ordförande i finansutskottet.

Reinfeldt valdes enhälligt till ny partiordförande på moderaternas partistämma den 25 oktober 2003 efter Bo Lundgren som bl.a. efter EMU-nederlaget valde att gå. Reinfeldt var under mitten av 2004 en av de drivande krafterna bakom bildandet av det borgerliga samarbetet Allians för Sverige, som lyckades genomföra ett maktskifte efter valet 2006. Deltog på Bilderbergermötet i Kanada 2006.

Reinfeldt har enligt egen utsago tagit stort intryck av moderaternas före detta justitieminister Gun Hellsvik som Reinfeldt länge hade som mentor, framför allt under striden med Carl Bildt.[2]

[redigera] De nya moderaterna

Som ny partiordförande genomdrev Reinfeldt snabbt flera stora förändringar av moderaternas politik. Bland annat övergavs tidigare krav på omfattande skattesänkningar och man uttryckte sig betydligt mindre kritiskt om den svenska välfärdsmodellen. Som en term för denna förändring har begreppet "de nya moderaterna" skapats; man kallar sig även för "Sveriges nya arbetarparti". Partiet sade sig sätta arbete före bidrag och lägga större fokus på att rikta skattesänkningar till främst låg- och medelinkomsttagare. Reinfeldts mål sägs vara att finslipa välfärdsstaten. Internt är dessa förändringar omstridda – kritikerna menar att partiet numera präglas av socialdemokratisk vänsterretorik, medan förespråkarna antingen hävdar att den nya politiken är bättre i sak eller anser att förändringarna varit nödvändiga för att kunna vinna valet. Samtidigt fördubblades partiets opinionsstöd från 2002 till 2005.

[redigera] Statsminister

Reinfeldt i Allians för Sverige tillsammans med från vänster, Göran Hägglund, Lars Leijonborg, och Maud Olofsson.
Reinfeldt i möte med George W. Bush i maj 2007.

Valet 2006 blev en stor framgång för Reinfeldt och moderaterna som med 26,23% av rösterna gör sitt bästa val sedan 1928. Tillsammans med de tre andra partierna i den borgerliga koalitionen Allians för Sverige vinner partiet en historisk seger över vänsterblocket.

Reinfeldt valdes till Sveriges nye statsminister av den nya riksdagen torsdagen den 5 oktober 2006. Resultatet av voteringen om förslaget till ny statsminister blev 175 ja-röster och 169 nej-röster. Regeringen Reinfeldt tillträdde den 6 oktober 2006.

Under sina första veckor som statsminister fick Reinfeldt i media ständigt försvara några av sina nytillrädda ministrar under de så kallade ministeraffärerna, som finns att läsas om under nedanstående länk. Efter handelsminister Maria Borelius och kulturminister Stegö Chilòs avgång tillsatte Reinfeldt istället Sten Tolgfors och Lena Adelsohn Liljeroth som nya statsråd.

[redigera] Barnflickor med au pair-lön

Hösten 2006 uppdagade SVT:s Uppdrag granskning att Fredrik Reinfeldt i sin familj använt sig av barnflickor för att ta hand om sina tre barn, lönen var bara 3 500 kronor i månaden.

[redigera] Ministeraffärerna vid regeringsbildningen

Huvudartikel: Ministeraffären vid tillsättandet av regeringen Reinfeldt 2006

Den första veckan i ämbetet präglades av problem, då ett antal statsråd blev anklagade för att inte ha betalat tv-licens, ha anlitat svart arbetskraft och att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering. Detta ledde till att såväl handelsminister Maria Borelius som kulturminister Cecilia Stegö Chilò avgick ur regeringen. Reinfeldt har också fått kritik för att tilldelat moderater de tyngsta ministerposterna i sin regering.

[redigera] Bibliografi

[redigera] Litteratur och referenser

[redigera] Noter

  1. ^ Vidlund, Susanna. ”"Man kunde tidigt se att han hade politiken i blodet"”. (svenska) Aftonbladet, 2006-09-18. Läst 2008-06-09.
  2. ^ [a b c d e] Sjögren, Sten. ”Reinfeldts alla ansikten”. (svenska) Göteborgs-Posten, 2006-09-24.
  3. ^ Hultberg, Per-Åke. ”"Det gäller att njuta av varje fas i livet"”. (svenska) Villatidningen, 2005-12-12. Läst 2008-06-09.

[redigera] Externa länkar


Företrädare:
Ulf Kristersson		 Moderata ungdomsförbundets ordförande
1992–1995		 Efterträdare:
Thomas Idergard
Företrädare:
Gun Hellsvik		 Justitieutskottets ordförande
2001–2002		 Efterträdare:
Johan Pehrson
Företrädare:
Mats Odell		 Finansutskottets vice ordförande
2002–2003		 Efterträdare:
Mikael Odenberg
Företrädare:
Bo Lundgren		 Moderata samlingspartiets ordförande
2003–		 Efterträdare:
Innehar fortfarande posten
Företrädare:
Göran Persson		 Sveriges statsminister
2006–		 Efterträdare:
Innehar fortfarande posten


Sveriges statsministrar
De Geer d.ä. | Posse | Thyselius | Themptander | G. Bildt | Åkerhielm | Boström | von Otter | Boström | Ramstedt | Lundeberg | Staaff | Lindman | Staaff | Hammarskjöld | Swartz | Edén | Branting | De Geer d.y. | von Sydow | Branting | Trygger | Branting | Sandler | Ekman | Lindman | Ekman | Hamrin | Hansson | Pehrsson-Bramstorp | Hansson | Erlander | Palme | Fälldin | Ullsten | Fälldin | Palme | Carlsson | C. Bildt | Carlsson | Persson | Reinfeldt
Sveriges regering / regeringen Reinfeldt
Statsminister: Fredrik Reinfeldt (m)
Statsministerns ställföreträdare, departementschef: Maud Olofsson (c)
Statsråd, departementschefer: Beatrice Ask (m) • Carl Bildt (m) • Sten Tolgfors (m) • Göran Hägglund (kd) • Anders Borg (m) • Jan Björklund (fp) • Eskil Erlandsson (c) • Sven Otto Littorin (m) • Nyamko Sabuni (fp) • Andreas Carlgren (c) • Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Statsråd, övriga: Cecilia Malmström (fp) • Tobias Billström (m) • Ewa Björling (m) • Gunilla Carlsson (m) • Maria Larsson (kd) • Cristina Husmark Pehrsson (m) • Mats Odell (kd) • Lars Leijonborg (fp) • Åsa Torstensson (c)
Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Reinfeldt
Personliga verktyg