Eremias nikolskii
| Eremias nikolskii Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Lacertider Lacertidae |
| Släkte | Löparödlor Eremias |
| Art | Eremias nikolskii |
| Vetenskapligt namn | |
| § Eremias nikolskii | |
| Auktor | Bedriaga, 1905 |
| Synonymer | |
|
Eremias multiocellata Chernov 1935 Eremias velox Nikolsky 1905[2] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Eremias nikolskii[2] är en ödleart som beskrevs av Bedriaga 1905. Eremias nikolskii ingår i släktet löparödlor och familjen lacertider.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3] Artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar herpetologen Alexander Nikolsky.[4]
Arten förekommer i Altajbergen i södra Kazakstan och i angränsande regioner. Honor lägger 2 till 6 ägg per tillfälle.[4] Ödlan vistas mellan 1000 och 3000 meter över havet. Den lever i klippiga regioner med buskar och glest fördelad låg växtlighet.[1]
För beståndet år inga hot kända och dessutom finns skyddszoner. Hela populationen anses vara stabil. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Nazarov, R., Orlova, V. & Sattorov, T. 2016 Eremias nikolskii . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 20 maj 2024.
- ^ [a b] Nikolsky,A. M. (1905) Herpetologia rossica., Mem. Acad. Imp. Sci., Phys.-MAth. Classe, St. Pétersbourg, XVII (1): 1-518
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (20 maj 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/eremias+nikolskii/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b c] Eremias nikolskii i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.
|