Íslendingadrápa
Íslendingadrápa (Drapa om islänningar) är en isländsk skaldedikt som troligen tillkommit under 1100-talets senare hälft. Dikten har endast bevarats i handskriften AM 748 Ib, 4°, som är en av Snorra-Eddans huvudhandskrifter.[1] Som författare nämns en viss Haukr Valdísarson, om vilken vi ingenting vet mer än att hans mor hette Valdís. (Efternamnet är ett metronymikon.)[a]
Namnet Íslendingadrápa är handskriftens egen överskrift till dikten. Men någon drápa rör det sig inte om, eftersom stef (omkväde) och balkindelning saknas. I den form som dikten har bevarats består den av 26 strofer på dróttkvætt samt två rader ur en stympad strof. Slutet saknas och det är okänt hur mycket som har gått förlorat. Finnur Jónsson trodde att dikten knappast kan ha innehållit fler än cirka 30 strofer,[3] men det har också gissats att den har varit dubbelt så lång.[4]
Innehåll och disposition[redigera | redigera wikitext]
I och med vikingatidens slut började hirdskaldernas storhetstid löpa till ända. På Island övertogs skaldediktningen alltmer av munkar och boklärda, vilka drömde sig tillbaka till sagatidens bragder. Íslendingadrápa kan ses som ett uttryck för denna trend.[5][6]
I inledningen, där skalden ber om åhörarnas uppmärksamhet, säger han sig vilja "uppräkna" och besjunga "tappra islänningar". Men mer än en strof vardera tilldelas inte dessa "tappra" – och ibland blir det bara en halvstrof. Personerna beskrivs alltså ytterst knapphändigt – skaldens önskan har enbart varit att besjunga deras mod och krigiska bedrifter. Dikten blir därför ett koncentrat av sagatidens holmgångar och blodshämndsfejder – och ett och annat fältslag där någon islänning deltagit omtalas också. Sköldar klyvs, och brynjor och svärd färgas röda. Skalden söker även förmedla olika nekrofagers förtjusning över hjältarnas framfart: Örn och korp mättas på de fallnas lik,[7] och även ulvar kan äta sig mätta.[8][b]
Mitt i denna heroiska blodspillan finns också ett fall av antytt näsblod. Det är den tappre "skalden Bjarne" som i strof 16 hyllas för att ha slungat sitt mjödhorn i näsan på hedningen Håkon jarl. Ingen kunde i den stunden beskylla Bjarne för bristande mod, står det i dikten, men mer om händelsen får vi inte veta.[c]
En enda strof har ett fredligt innehåll. Det är strof 22, där hövdingen Síðu-Hallr prisas för sin lagklokhet och för att ha fostrat duktiga söner. Visserligen omtalas också han som en stor krigare – men hans krigiska dåd exemplifieras inte.
Dikten följer ingen tydlig disposition.[3] Varje hjälte är huvudperson i sin egen strof (eller halvstrof), men med några få undantag[d] är strofernas inbördes ordning nästan slumpmässig. Den lösliga kompositionen gör det omöjligt att skönja om dikten har haft balkindelning, det vill säga om den i ett ursprungligare skick har varit en drápa med stef.
Datering[redigera | redigera wikitext]
Dateringen av Íslendingadrápa har varit omstridd.
Guðbrandur Vigfússon såg det som mest sannolikt att Haukr Valdísarsons källor var släktsagorna. Eftersom dessa inte började skrivas förrän på 1200-talet daterade han Íslendingadrápa till sent 1200-tal. Men dikten nämner även personer och händelser som är helt okända i sagorna, varför han antog att Haukr också måste ha känt till sagor som i dag är restlöst förlorade.[11]
Finnur Jónsson noterade att Íslendingadrápa inte bara innehåller en del uppgifter som inte finns i existerande sagor, utan även kommer med påståenden som strider mot vad som står i sagorna.[e] Eftersom han tyckte att hela framställningen i Íslendingadrápa, liksom språkformer, mycket bättre stämmer in på 1100-talet än på 1200-talet, drog han slutsatsen att författaren uteslutande måste ha hämtat sina uppgifter från muntlig tradition.[13] Muntligt berättande är också vad skalden själv hänvisar till i sin "drapa" – om hans ord ska tolkas bokstavligt. Flera gånger förekommer uttrycken "det sägs" eller "jag har hört att...".[13] Skalden åberopar alltså vad han hört berättas.[14]
Ett problem med att se muntlig tradition som ensam källa har varit att det på några ställen i dikten finns en mycket tydlig likhet i små detaljer (även formuleringar) mellan dikten och vad som står i sagorna.[15] Några forskare har därför dragit slutsatsen att Haukr Valdísarson trots allt måste ha känt till de skrivna sagorna, men i så fall kan dikten inte vara äldre än från 1200-talet.[16] Jónas Kristjánsson har dock visat att dessa överensstämmelser enklast kan förklaras med att Íslendingadrápa och släktsagorna har haft gemensamma källor, nämligen skaldedikter.[17] Dessa skaldedikter är äldre än islänningasagorna, där de ibland citeras, och de är också äldre än Íslendingadrápa. Därmed bortfaller huvudskälet för den sena dateringen, varför Finnur Jónssons datering till 1100-talet verkar vara den i dag mest accepterade.[6][18]
De personer som hyllas i Íslendingadrápa[redigera | redigera wikitext]
Siffra inom parentes anger den strof vari personen omtalas.
|
|
|
Kommentarer[redigera | redigera wikitext]
- ^ Vem denna Valdís var vet man inte, men det har gissats att hon skulle ha hetat Valdís Hreinsdóttir och varit dotter till Hreinn Styrmisson, som var abbot i Hítardalur och Þingeyrar. Hauks levnad skulle då ha infallit under 1100-talets senare hälft och kanske några år in på 1200-talet. Utpekandet av Valdís Hreinsdóttir bygger dock enbart på det faktum att Valdís är ett ovanligt namn.[2]
- ^ Samma skaldiska klichéspråk förekommer också hos Tormod Trefilsson. Ett svenskt exempel är Gripsholmsstenens ærni gafu (gåvo örnen [föda]).
- ^ Skalden Bjarne är okänd. Det har gissats att han skulle vara identisk med den, likaledes okände, Bjarni skáld som i Skáldatal, liksom i Rekstefja (strof 34), sägs ha varit hirdskald hos kung Olav Tryggvason.[9][10] Om så är fallet överlevde han konfrontationen med Håkon jarl.
- ^ Stroferna 3–8 anknyter till Vápnfirðinga saga och Droplaugarsona saga och 9–10 till Egils saga.
- ^ Jónsson nämner exempel från Reykdœla saga och Orms þáttr Stórólfssonar.[12] Se även Kristjánsson (1975), sid 86.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Jónsson, Finnur (1920), Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, band 1, København.
- Jónsson, Finnur (1923), Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, band 2:2, København.
- Einarsson, Bjarni (1962), "Íslendingadrápa" i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, VII.
- Einarsson, Bjarni (1989), "Íslendingadrápa", Tímarit Háskola Íslands 4:127–31.
- Frank, Roberta (1978), Old Norse Court Poetry. The 'Dróttkvætt' Stanza, Islandica 42, Ithaca, Cornell University Press.
- Kristjánsson, Jónas (1975), Íslendingadrápa and Oral Tradition i Gripla 1.
- Nordal, Guðrún (2001), Tools of Literacy: The Role of Skaldic Verse in Icelandic Textual Culture of the Twelfth and Thirteenth Centuries, University of Toronto Press. ISBN 0-8020-4789-0
- Ólason, Vésteinn (2007), "Old Icelandic Poetry" i Daisy L. Neijmann (red) A History of Icelandic Literature, University of Nebraska Press. ISBN 978-0-8032-3346-1
- Vigfusson, Gudbrand (1878), Sturlunga Saga, including the Íslendinga Saga of lawman Sturla Thordsson and other works, vol. 1, Oxford.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Nordal (2001), sid 59.
- ^ Kristjánsson (1975), sid 81.
- ^ [a b] Jónsson (1923), sid 107.
- ^ Vigfússon (1878), sid cxxxi.
- ^ Jónsson (1923), sid 109.
- ^ [a b] Ólason (2007), sid 38.
- ^ Asfåglar tar hand om de fallna: Stroferna 7, 10, 19, 23 och 25.
- ^ Ulvar/Ylvor äter liken: Stroferna 4, 7, 10 och 11.
- ^ Jónsson (1920), sid 544.
- ^ Kristjánsson (1975), sid 86, not 15.
- ^ Vigfússon (1878), sid cxxx–cxxxii.
- ^ Jónsson (1923), sid 108.
- ^ [a b] Jónsson (1923), sid 108ff.
- ^ "Det sägs" eller "jag har hört att..." finns i stroferna 6, 7, 11, 12, 13, (18), 19, 21, 23 och 25. (Strof 18 har þjóðir kvǫðu.)
- ^ Kristjánsson (1975), sid 88.
- ^ Einarsson (1962). Se även Einarsson (1989), sid 127–131.
- ^ Kristjánsson (1975), sid 88–91.
- ^ Frank (1978), sid 68.